Skräck

Ni har väl inte missat den litterära skräckvågen i Sverige som är på ingående och som kommer att skrämma slag på våra svenska läsare? Men varför har det dröjt så länge? John Ajvide Lindqvist välsignade oss skräcklovers redan 2004 med "Låt den rätte komma in". Sju år senare verkar nya skräckförfattare vakna till liv och det nästan samtidigt. 2011-2012 kommer explodera av skräck i svensk litteratur. Denna blogg är vigd åt skräckromanen och vi som skriver har alla en koppling till skräck och är aktuella med mer eller mindre fasansfulla romaner.

Välkommen in i mörkret!

Själseld

Jag erkänner.

Jag måste lätta mitt hjärta.

Det var mitt fel, det var jag som satte igång alltihop...


Det är 344 år sedan nu, jag var bara en liten pojk då. Mitt namn stavade jag inte som nu men det var ändock detsamma; Mats Nilsson. Då som nu. Men det jag såg var sant, vid Gud. Gertrud gick verkligen på vattnet den där hösten, alldeles vid Dalälven. Jag såg det med egna ögon. När hon upptäckte mig såg jag att det inte längre var Gertrud som stirrade på mig, det Odjurets ögon som mötte mina. Sanna mina ord, jag har aldrig varit så rädd.
Vad kunde jag göra annat än att berätta för prästen? Djävulen hade ju kommit till vår bygd, jag var livrädd. Och hon erkände för prästen, Lars Elivius hette han, ja hon berättade alltihop. Det var Stor-Märet, pigan, som hade fört henne till Satan.

Det var så det började. Jag minns inte längre alla detaljer men det var något senare Djävulen fick ordentligt tag i våran plågade landsbygd. Det stora Oväsendet som vi kallade det. Det började1668, häxbålens tid. De slutade inte brinna förrän åtta år senare. 300 av Djävulens anhang fick sätta livet till.

Och jag var där i Mora. Jag såg honom, Lorentz Creutz. Det var han som beordrade dem att låta yxorna falla, det var han som sa åt dem att tända bålen och steka de olycksaliga kropparna på bålen. Alldeles vid kyrkan, nere vid älven. Jodå, det var han, ordföranden för Trolldomskommissionen. Det var deras första domar.
Det var något konstigt i luften den där morgonen. Bålen var utbrunna och jag såg hur han pratade med den lilla flickan innan de for. Sanna mina ord. Något märkligt var det.

Och är det inte konstigt att denne man senare blev amiral för hela den svenska flottan. På självaste Kronan gick han ombord, oj vilket mäktigt krigskepp det var, han som varken hade krigat eller varit till sjöss. Nog måste det varit något lurt med det där?
Och den 1 juni 1676 gick hon under i ett eldhav. Kronan. På dagen ett år efter det största häxbålet i Sverige. Det i Torsåker. De fann honom, Lorentz Creutz, där på stranden på Öland östra kust, guppande i havet. Död.

Och med honom kom elden till Öland, dansken brände allt de kom åt. Men är det inte lite märkligt ändå? Där på sydöstra delen av ön, ja där brändes det ingenting.
Men nästan trehundra år senare skulle elden ta igen det den missat, på samma platssom tidigare skonats började den härja. Ni kanske har läst om dem? Ölandsbränderna, gårdarna stod i ljusan låga, ortsbefolkningen var panikslagna. De började 1957. En av Sveriges största polisutredningar till trots så hittade de ingen gärningsman.

Och jag vet varför...

Jag vet vad som hände...

Sanningen finns nedskriven.

Den kommer till hösten.