Harry Magnusson var, i de allra flesta avseenden, en alldeles vanlig man. Hans lägenhet på Friisgatan 29 var visserligen inredd med en märklig blandning av ungkarlsdetaljer och svensk allmogestil, men det var resultatet av ett fullständigt ointresse för heminredning, parat med en bodelning där hans numera före detta fru i stort sett hade tagit det hon ville ha, och sedan lämnade honom med resten. Sålunda låg det ett svartvitt koskinn på vardagsrumsgolvet; en bar i svart träfanér med kromade detaljer stod i ett hörn i samma rum, och en neonskylt på väggen i hallen upplyste det fåtal besökare som kunde tänkas titta in om att Elvis är kungen och att han lever. På engelska. I köket hade Harry ett blåmålat linneskåp med vita och gula blomstergirlanger på, en farfarsklocka i samma stil, ett stadigt furubord vars skiva behövde slipas, och alla hans klädhängare var målade så att de såg ut som gräsänder.
Det där skåpet hade hans före detta hustru gärna behållit efter skilsmässan, det också, och han betraktade det faktum att det stod i hans kök som en personlig liten seger.
I allt väsentligt skulle man kunna säga att möblemanget i Harry Magnussons lägenhet var en ganska rättvisande sammanfattning av hans liv. Allmogestilen hade varit deras, Harrys och Mettes, gemensamma, och ungkarlsgrejorna återspeglade Harrys försök att skapa något tydligt och meningsfullt av den frihet han plötsligt fick tvingad på sig den dagen Mette tillkännagav att hon ville skiljas. Äktenskapet hade vid det laget genererat först passion, sedan en dotter, en kort känsla av kamratskap under småbarnsåren, och slutligen, i efterdyningarna av att dottern flyttade hemifrån arton år senare, en längtan bort. Det var i varje fall så Mette beskrev det hela. Harry längtade i stort sett ingenstans, och det, sade Mette, var ”precis det som var grejen.”
Skilsmässan hade inte varit särskilt dramatisk, och lade sig därför prydligt tillrätta i raden av ljumma tilldragelser som Harry Magnusson kallade sitt liv. De delade upp bohaget och tillgångarna utan någon som helst inblandning av utomstående. Mette hyrde sig ett litet hus vid stranden av ringsjön där hon började måla tavlor med julgranar på, och Harry hamnade på Friisgatan 29 i en tvårums hyreslägenhet av acceptabel storlek, med lättskött linoleum på golven och en balkong som vette ut mot folkets park.
Längst ner i hyreshuset fanns Parkmöllan, ett handikappcenter, och Harry fick ganska snart anställning som alltiallo där. Det var ett bra jobb: Byta en glödlampa hos Herr Olsson som hade MS, skruva upp stödstänger i Fru Liljas badrum när hennes muskelatrofi förvärrades, lösa en propp i Olle Hanssons avlopp, svabba golvet i poolområdet i källaren två gånger om dagen, och se till så att allt mekaniskt och elektriskt på Parkmöllan fungerade i största allmänhet.
Olle var förmodligen Harrys närmaste vän. Det visade sig i och med skilsmässan att de övriga vännerna i hans liv, de som Harry och Mette hade kallat ”våra”, egentligen var Mettes.
Även Olle hade drabbats av den förödande multipla sklerosen, och han förflyttade sig genom att omväxlande suga och blåsa i ett litet sugrör som satt fastmonterat i munhöjd på hans rullstol. Han pratade i viskningar och skrattade alltid vänligt men tonlöst ihop med Harry. För att vara så oerhört sjuk var Olle en ovanligt munter man.
Det ingick inte i Harrys arbetsuppgifter att socialisera med de boende på centret, så därför gjorde han inte heller det. Men hos Olle kunde det hända att han slog sig ner och drack en kopp kaffe, trots att Olles lägenhet luktade av jod och gamla tyger.
Det som särskiljde Harry Magnusson från de flesta andra människor han hade stött på, eller hört talas om, var inte heller något dramatiskt. Att han var tvungen att klämma tag om först sin högra och sedan sin vänstra öronsnibb med högra handens tumme och pekfinger innan han fattade ett medvetet beslut, var bara en sådan där sak som folk har för sig, tänkte han.
Om han öppnade kylen på morgonen och det stod ett paket mjölk där och ett paket apelsinjuice alldeles intill, och om han började fundera på vilken han skulle välja, så for högerhanden upp - plock, plock - alltid höger öronsnibb först. Och sedan träffade Harry sitt val. Han hade gjort det så länge att det inte ens var en medveten handling längre. Inte de gånger han faktiskt utförde den. Om han däremot funderade en stund på vad han skulle dricka till frukost och sedan sträckte sig in efter ett av paketen utan att utföra sin obetydliga lilla ritual så kunde Harry Magnusson känna en plötslig skräck häva sig upp inom honom. Den startade i magtrakten och sköt upp i bröstet, snurrade sedan ett par varv i hans huvud tills hjärnan marinerats i den, innan den sköljde ner över ryggen på honom som en iskall våg av insikt.
Det var nära, kunde han tänka då och rysa till, sedan: plock, plock, och så var allting rätt i världen igen, och valet kunde träffas medan skräcken verkade droppa ner till hans knäveck och försvinna. Kanske rann den ner i golvet. Det hade Harry ingen aning om, men den försvann i varje fall.
Det var trots allt en behärskad och snabb liten handling, det där plockande i öronen, så det var aldrig någon som gjorde särskilt stor sak av den. Olle skrattade och skakade, så mycket som han kunde, på huvudet varje gång hans assistent ställde fram ett fat med flera sorters kakor och Harry utförde sin lilla ritual innan han valde en. Mette hade irriterat sig på det som hon kallade ”hans OCD”, men eftersom den knappt tog någon tid i anspråk, och eftersom den inte eskalerade så fick hon finna sig i att Harry gjorde som han gjorde.
Den andra egenheten Harry Magnusson hade var lite mer komplicerad. Lite större, så att säga, och därför höll han den också för sig själv.
Hans samlande hade börjat strax efter skilsmässan. Om någon hade pressat honom till en analys kanske Harry skulle säga att han under ett par års tid såg sig själv försvinna mer och mer, och att det skrämde honom.
Först försvann han i egenskap av behövd förälder när dottern flög ur boet, och ringde allt mer sällan. Det var en Harry. Sedan försvann han i egenskap av äkta hälft när Mette lämnade honom, Två Harry. Sedan, när han en kväll övermannades av insikten att han helt och hållet verkade sakna något som gjorde honom viktig, som gjorde att han räknades, eller som gjorde någon slags avtryck på världen, kom samma känsla av panik som den som tvingade honom att pilla med öronen innan han fattade några beslut, vällande upp igenom kroppen.
Jag spelar ingen roll, tänkte Harry Magnusson då. Jag skulle faktiskt kunna försvinna nu, just precis nu, och ingen skulle bry sig särskilt mycket om att det hände.
Nå, Harry var tillräckligt vanlig i det avseendet att den tanken skrämde slag på honom. Visst hade han lämnat en dotter efter sig, men det var också allt. Och varje dag han framlevde som alltiallo på Parkmöllans Handikappcenter kändes som en dag då ytterligare en liten bit av honom - ytterligare en dag av den begränsade tillgången på dagar han hade - gnuggades av och försvann, utan att det hade betytt något för någon.
Någonstans där, i runda slängar för sju år sedan, hade Harry Magnusson börjat samla.
I början var det nästan ett omedvetet företag, eller åtminstone nonchalant. Han satt ute på balkongen en sen sommarkväll och lyssnade till en konsert som hölls inne i parken, när han slängde en blick ner på sina bara fötter och bestämde sig för att det var dags att klippa tånaglarna. Han hade sin schweiziska armékniv i fickan, som alltid, och på bordet stod det en urdiskad syltburk som var tänkt att tjäna som askfat åt en eventuell besökare, som eventuellt rökte. Själv hade Harry aldrig tagit ett endaste bloss i hela sitt liv.
Han klippte av sina tånaglar en efter en och släppte ner bitarna i glasburken utan att tänka särskilt mycket på det. Konserten var bra; det var något ungt stjärnskott från Malmö som sjöng kalypsoinspirerade melodier, till en bakgrund av oljefat och tunga basgångar. Publiken var alldeles vild. Som publiker alltid blir när ortens lyckade individer drar hemåt på segertåg. Harry kunde höra massan sjunga med.
När han var klar med tånaglarna vände han handflatorna mot sig, böjde på fingrarna och studerade fingernaglarna. Han funderade en stund, plockade med öronsnibbarna, och bestämde sig sedan för att klippa även fingrarnas naglar. Tio tunna små halvmånar singlade ner i burken och sällade sig till tånaglarna som låg där på botten. Han lyfte upp den och skulle just gå och tömma ut alltihop i slasken när folket inne i parken började jubla dubbelt så högt som de hade gjort dittills. Stjärnskottet spelade sin största radiohit. Harry ställde burken ifrån sig, lutade underarmarna mot balkongräcket, och nickade i takt till de glada rytmerna. Tömma burken kunde han göra sedan.
Det var så det började, för sju år sedan. Som ett oskyldigt uppskjutande av en städplikt.
Och nästa gång Harry kom på att han nog borde klippa sina tånaglar föll det sig inte bättre än att han satt ute på balkongen igen. Det var nämligen oftast bara där som han var barfotad. I alla fall om sommaren. Det var där han satte sig ner, sträckte ut benen, fipplade av sig sina innetofflor och viftade med tårna i kvällsluften. Utan att tänka särskilt mycket på det drog han den gången burken närmare intill sig, tog fram armékniven och vek upp den lilla saxen. Människor är vanedjur, och Harry hörde definitivt till dem som kan skaffa sig en ny vana så där snabbt. Som behöver det, till och med. Tjugo små halvmånar av gulnande naglar föll ner i burken. Den största av dem, den från stortånageln, gav ifrån sig ett litet ”plink” när den landade.
Efter att ha klippt färdigt lyfte Harry upp burken framför sina ögon och kisade in i den.
Han skakade lite på den.
Plink, plinki, plink, lät det där i, och det fanns något i hela situationen som Harry tyckte om. Han gillade inte bara det spröda ljudet.
Han insåg att han gillade att ha koll.
Var hade alla de andra halvmånarna han hade klippt av under sin livstid hamnat? Oftast i soppåsar eller ner i avloppsrör, men sedan då? När de hade spolats ner? Eller körts iväg av sopbilen till … Ja, till? Tippen? Till förbränning? Det oroade honom en aning att han aldrig skulle få reda på det, liksom det tröstade att han nu inte skulle behöva undra mer. Inte i framtiden. Nu kunde han ha koll.
När Harry Magnusson kort därefter stod framför sin badrumsspegel med rakapparaten redo slängde han en blick ner i vasken. Det suckade en aning i hålet, så där som det kan göra i höghus. Han såg från sin rakapparat, till hålet, och tillbaka igen. Sedan for högerhanden upp.
Plock, plock.
Efter det gick Harry ut på balkongen och hämtade burken med nagelflisor. Han satte proppen i vasken, rakade sig, var mycket noga med att skrapa upp alla skäggstrån när han var färdig, och lade dem i burken. Det lät inget alls om dem. Inte förrän han skakade burken igen. Plinkandet hade fått sällskap av ett mycket svagt, svischande ljud. De svarta stråna blandade sig med nagelspånen och det hela såg ut som en något grovkornig och smått bisarr krydda.
Är det här alldeles tokigt, eller inte? undrade Harry.
Plock, plock.
Inte.
Han bar med sig burken in i tv-rummet och satte den på bordet. Där fick den stå och hålla honom sällskap medan han tittade på allsångsprogram och frågesporter. När han hade tittat färdigt på tv tog han med sig burken in i sovrummet, och den fick då tillbringa sin första natt bredvid honom på nattygsbordet. Vid det laget hade Harry Magnusson samlat i tre månader.
”Har du klippt dig?”
Harry torkade sina händer med en gammal kökshandduk som han alltid hade i bakfickan på sina blå arbetsbyxor, och såg ner på dem under tiden. Då och då slängde han en blick upp mot Fru Liljas dotter, Karin, som stod i dörren till sin mammas badrum där Harry nyss hade fiskat upp ett par läsglasögon ur klosetten. Han visste inte riktigt hur han skulle svara. Fru Lilja tog sig mödosamt ut i köket med hjälp av sin rullator så att ungdomarna kunde få prata i fred.
”Du ser alltid så … välansad ut nuförtiden.”
Harry fortsatte att torka händerna långt efter att de hade blivit torra. Ett osäkert leende spelade över hans mun. Jodå, nog var han välansad allt.
”Det är … snyggt”, sade Karin och slängde en blick över axeln ut i köket. Harry sade ingenting. Efter en stund sjönk hennes axlar ihop, aningen tyngda av det misslyckade kontaktförsöket.
Harrys hand for upp när hon hade vänt honom ryggen.
Plock, plock.
”Tack!” sade han efter henne, och Karin vände sig om med ett brett leende. ”Jag klippte mig igår.” Han drog handen igenom sitt hår
”Varsågod”, sade Karin.
De log mot varandra.
Plock, plock.
Nej, han skulle inte berätta att han hade gjort det själv. Och definitivt inte att hårtestarna låg i en burk som stod på hans nattygsbord, tillsammans med avklippta naglar, skäggstubb och sårskorpor.
”Jag ska…” sade Harry med en bortkommen gest mot dörren.
”Ja”, sade Karin, och flyttade sig ur vägen.
”Ja. Tack då. Och hej så länge”, sade Harry. ”Hejdå, Fru Lilja!” ropade han in mot köket och Fru Lilja grymtade till svar.
Karin gav honom ett strålande leende när han gick förbi henne.
Gamle gubbstrutt, vad inbillar du dig, tänkte Harry. Men det var ändå ett leende som stannade kvar hos honom mycket länge. När han stod i hissen och såg upp på de små lamporna som förkunnade vilken våning han befann sig på upptäckte han en sårskorpa på sin högra armbåge. Han log och väntade med att pilla på den tills han kom hem.
När Harrys projekt hade pågått i tre år funderade han på om han kunde uppgradera sin samling genom att lägga till andra människors … avlagringar.
Plock, plock.
Nej, det hade varit en rubbad sak att göra. Burken som stod på hans nattygsbord var vid det här laget nästan tom. Ett centimetertunt lager av naglar, hår och sårskorpor täckte botten. På byrån som stod i andra änden av sovrummet stod det en brun papperspåse. Han hade ingen spiselhylla så byrån fick duga som hedersplats. Påsen började bli full. Men trots det var Harry frustrerad över hur långsamt det gick.
Inte för att han hade någon aning om vad målet var. När skulle hans samling vara komplett? Det kunde han inte svara på. Förmodligen inte förrän den dag han gick och dog. Men samlandet hade blivit tvingande i sig självt. Han ville helt enkelt se sitt projekt växa. Det irriterade Harry hur långsamt naglarna kröp fram på hans fingertoppar och tår. Skägget växte tacksamt snabbt och blev snart den största beståndsdelen i det som fanns i papperspåsen och glasburken. Håret växte inte riktigt lika fort, men det var å andra sidan skrymmande. I varje fall jämförelsevis. Varje gång han hade klippt håret, släppte ner det i sin burk och såg nivån stiga var det som om ett finger stacks in i hans själ och äntligen kom åt en ihärdig klåda. Det var skönt.
Harrys välansade yttre gick som sagt inte Karin Lilja förbi, och under detta tredje år hade de gått ut och dansat, i folkets park, en handfull gånger medan Fru Lilja satt och skrumpnade allt mer i sin lägenhet på Parkmöllan. Fru Lilja var glad att hennes dotter hade funnit sig ett sällskap, trots sin ålder. Det var Karin också. Och Harry med.
När de hade varit på sin femte gammeldans tillsammans tog Harry modet till sig att bjuda upp Karin på en sängfösare. Hon hade druckit tre glas vin och var fnittrig och alldeles glittrig. Det var en av de sakerna Harry gillade mest med Karin. Att hon glittrade. Om läpparna. I håret. På fingrarna. Kring halsen. I ögonen. Hon hade givetvis lagt märke till hans öronplockande vid det laget, men hon verkade förstå att det var en harmlös process. Något som ingick när Harry Magnusson skulle fatta ett beslut. Så hon sade ingenting om det. Och hon visste antagligen inte ens vad en ”OCD” var. Det gillade han också. De stod tillsammans utanför hans port. Harry plockade med sina öron och bjöd sedan upp Karin till lägenheten. Karin, som var lite på lyset, såg honom djupt i ögonen och tackade ja. Sedan lutade hon sig in mot honom och smekte hans högra örsnibb mellan sin tumme och sitt pekfinger i en mjuk, cirklande rörelse.
En hetta som hade slumrat länge sköt upp inom Harry och när han började stamma nervöst skrattade Karin vänligt och föste in honom genom porten. I hissen kysste Karin Lilja honom för första gången, och tryckte sig mot hans kropp. Harry stelnade till, flammade upp, fick inte luft och blev övertygad om att han hade stånd i hela kroppen. Det var inte en känsla han kunde dra sig till minnes att han hade upplevt under sin tid med Mette.
Inne i lägenheten gick Harry för att blanda till den där sängfösaren. Karin ville ha en screwdriver, vilket var tur. För det var antingen det eller en regelrätt snaps han hade kunnat bjuda på. Hennes parfym fanns kvar i hans näsborrar och han var på vippen att börja nynna för sig själv när han gick till barskåpet.
”Vilken fin skylt”, sade Karin högt ute i hallen och började sjunga Love Me Tender med en änglalik sopranröst.
”Tack”, sade Harry, och hällde noggrant upp tre centiliter vodka i varje glas. Han darrade en aning på handen när han lade ifrån sig mätglaset och ville hela tiden brista ut i skratt. Han kände sig yr och flamsig. När han slog ner blicken och såg hur det putade i skrevet insåg han att det var fler saker än ett skratt som ville bryta sig ut.
Plock, plock.
Ja, om han fick chansen skulle han ta den.
Han gick ut i köket för att fylla upp glasen med apelsinjuice och tänkte inte på att Karin inte var kvar i hallen. Hon var inte i köket heller. Hon gick väl husesyn. Det var ytterligare en sak han gillade med henne. Att hon var otvungen. Spontan. Så levande!
Han satte tillbaka juicen i kylen och började sjunga på Love Me Tender han också, från det ställe där Karin hade tystnat. Han såg att dörren till badrummet stod på glänt och att det var mörkt därinne. Hade hon gått raka vägen till sovrummet? Harrys röst stockade sig en aning när han svängde upp sovrumsdörren med höften och höll upp glasen framför sig.
”Aaand I … always … wiiiiill”, sjöng han. Sedan tystnade Harry och slaknade i hela kroppen.
”Vad är det här för något?” Karin satt på sängkanten och höll upp burken mot läslampan. Hon skakade den och rynkade på näsan. ”Är det där naglar?”
Han hade ett glas i varje hand, och kunde inte plocka med sina öronsnibbar. Han började stamma:
”J-jag. D-det är… Det där”, han viftade mot henne med ena handen så att det skvimpade screwdriver över kanten på glaset.
Karins ögon blev stora och runda och hon såg från honom till burken igen. ”Är det naglar? Och … hår?”
Harrys nervsystem skrek efter att få utlopp. Hans högra hand blev slapp, glaset gled ur hans grepp och föll i golvet.
Plock, plock.
Det hjälpte inte.
Plock, plock.
Han visste ändå inte vad han skulle säga.
”M-men det är bara mina …”
”Är det där blod?!” Karin hade haft burken tätt intill ansiktet. Antagligen hade hon sett en sårskorpa titta fram under en hårtest. De hade blivit ganska många på senare tid. Det var två år sedan Harry hade haft ett sår som faktiskt tillåtits läka. Så snart en skorpa var möjlig att riva av gjorde han det, och lade den i burken. Men hur skulle han förklara det? Han torkade en hinna av nervös svett ur pannan.
Plock, plock.
”Ja, men-”
Karin skrek och kastade ifrån sig burken.
Harry släppte det andra glaset på golvet och kastade sig fram för att försöka fånga den.”Nej! Vad i helvete gör du? Det åker ju ut alltihop! Inget lock!” Han tog upp burken som hade landat på sidan nere i sängens fotände. Eftersom den var halvfull hade en ansenlig mängd naglar, hårtestar och sårskorpor vällt ut genom öppningen och ut på överkastet. ”Det kommer ju bort, fattar du väl!” Harry började så försiktigt han kunde samla ihop det som hade fallit ut, och muttrade när han gjorde det.
Han märkte inte ens när Karin reste sig, tog ett kliv över pölen av screwdriver på golvet och lämnade hans lägenhet med gråten i halsen. Inte förrän han var säker på att han hade fått upp allting i burken igen lade han märke till att han var ensam. Han satte sig tungt på sängen och såg på pölen på golvet. Sedan ställde han tillbaka burken på sin plats. Påsen tronade på sin plats på byrån. Den hade hon åtminstone inte sett.
Som om det skulle spela någon roll, tänkte han. Henne ser jag aldrig igen.
Harrys huvud började värka. Sedan hans hjärta. Sist också hans besvikna skrev. Han plockade frånvarande med sina öronsnibbar och hämtade sedan påsen till sängen. Den kvällen lade Harry för första gången sin egen säd till samlingen.
När det hade gått fem år sedan Harry Magnusson påbörjat sin samling i all oskyldighet ute på balkongen till tonerna av en somrig kalypso var det – att samla - allt han kunde tänka på, och det var inte längre någon som gav honom komplimanger för att han såg välansad ut.
Han hade slutat dricka kaffe hos Olle. Olle hade halvlångt, lite bångstyrigt hår, och det retade Harry varje gång han såg det. Vid det laget rakade han skallen så snart hans eget hår hade blivit några millimeter långt. Hans fingertoppar var ömma och det var svårt för honom att ta i saker. Han hade nämligen upptäckt att om han bet på naglarna istället för att klippa dem, så kunde han få av mycket bredare bitar. Det gjorde ont att bita för långt ner, så att det råa köttet under nageln blottades. Men det gjorde ondare att inte se samlingen växa. Kvinnor kunde han överhuvudtaget inte stå ut att umgås med. De hade långt hår och långa naglar. Ett sådant slöseri!
När han fick dåligt samvete över att inte ha kunnat lägga något i sin burk på ett par dagar brukade Harry öppna en av de tre påsarna som numera fanns på hedersplatsen och spotta i den några gånger. Då kändes det bättre. Påsarna hade mörka fuktfläckar här och där. I burken samlade han bara torra saker eftersom det skulle vara alltför vidrigt att behöva se sörjan han åstadkom, föreställde han sig. Men i burken var det trevligt att titta in. Han brukade rikta sin sänglampa mot sig och sedan hålla burken mellan sig och lampan så att ljuset föll på skäggstubben, naglarna och skorporna. Det var en vacker liten värld om man bara tittade tillräckligt noga.
Under det femte året hände det sig att Harry stod och såg ner i toaletten, på sin egen avföring. Den tog stor plats.
Plock, plock.
Nej, det vore alldeles för osanitärt. Han spolade och fortsatte att stirra ner i klosetten. Sedan drogs hans uppmärksamhet mot något som tittade fram bakom toalettstolen. Han böjde sig ner och stack försiktigt in fingrarna där bakom. Det sved i hans fingertoppar när han fick grepp om det, men det var en välbekant smärta. En som talade om för honom att han var hängiven och duktig. Så han ignorerade det onda och drog fram det han hade hittat. Det var en gammal kam. En sådan hade han inte haft användning för sedan han började raka huvudet, och det var väl därför han inte hade märkt att den var försvunnen. Kammen var täckt av ett fuktigt lager damm, men det bästa var att det satt en hårtova i tänderna på den. Harry gjorde faktiskt ett litet glädjeskutt. Skakade på huvudet åt att han hade funderat på att börja samla på sitt eget bajs, och gick sedan in i sovrummet och släppte ner hårtussen i burken. Sedan tittade han på kammen. Som var dammig. Han ville minnas att han hade hört, antagligen på tv, att damm till största delen består av hudceller.
Fast när han inte kunde komma på hur han skulle bära sig åt för att separera dem från allt annat som damm bestod av – och om något annat än hans egna avlagringar hamnade i burken vore projektet infekterat, förstört – så spolade han rent kammen i handfatet, och lade den längst in i badrumsskåpet.
På hösten under det sjunde året av Harrys samlande hände det sig att han stod och skar morötter. Harrys favoriträtt var isterband, och till det skulle man ha kokta morötter med mycket smör och salt. Pia, hans och Mettes dotter, hade ringt under dagen och lämnat ett meddelande på telefonsvararen. Hon skulle ringa tillbaka senare. Harry var glad och visslade i kör med radion som stod påslagen och sände ett önskeprogram av typen ring-så-spelar-vi, under tiden som han lagade mat.
Han tyckte precis att han hade fått in snitsen och hackade fortare och fortade, när den största av morötterna slank ur hans grepp, och kniven istället skar sig in i Harrys tumme. Han både kände och hörde när kniven tog emot benet där inne, lyfte raskt upp den, ut ur såret igen, och slängde den ifrån sig.
På hans tumme syntes först ingenting, men när Harry böjde på den en aning såg han en glipa som inte borde finnas där. Köttet delade på sig ju mer han böjde på tummen, och efter någon sekund började blod välla upp som lava ur en underjordisk vulkan. Hans oskadda högerhand for upp.
Plock, plock.
Harry sprang med vänsterhanden hållen högt framför sig in till sovrummet. Eftersom han bara hade en brukbar hand tog det honom en liten stund att få upp öppningen på påsen som stod närmast, och under tiden rann blodet ner för hans tumme och handled, och droppade ner på sovrumsmattan i mörka stänk. Harry svor och fick till sist upp påsen och höll den under sin skadade hand. Sedan sjönk han ner på knä där bredvid sin byrå och tittade på hur blodet försvann ner i påsens mörker. Dropparna var tunga och han hörde hur de landade, som man kan höra vattendroppar landa på en kvarglömd och tom pappkartong utomhus. Det var ett mättat ljud.
När blödningen verkade avstanna ställde Harry ner påsen på golvet, fattade tag om vänstra tummens bas med sin högerhand och klämde. Han lyckades få fram några droppar till, men sedan var det som att såret var nöjt. Han slutade blöda.
Plock, plock.
Nej, han skulle inte skära sig en gång till.
Det skulle få fortsätta vara som det hade varit hittills – blod hamnade bara i påsen om det var resultatet av en olycka. Harry böjde lite på tummen igen. Det stramade och ömmade i det vita köttet i såret. Han borde antagligen tvätta det. Men först skulle han sitta där en liten stund och titta ner på påsen, som stod mellan hans knän. Den här var den nyaste av dem, och den var halvfull. De andra två var fulla så när som på de översta fem centrimetrarna, så att han kunde rulla ihop och stänga dem ordenligt. En svag doft letade sig upp ur påsen och in i Harrys näsa. En murrig och koncentrerad doft som påminde honom om ett omklädningsrum. Eller kanske en välanvänd bastu. Eller de där kläderna som alltid ligger i botten av tvättkorgen, som aldrig passar in i någon maskin och därför får ligga kvar, år ut och år in. Och så luktade det också en aning av järnfilsspån. Eller som en blixt.
Harry kände sig lite underlig till mods när han reste sig och ställde tillbaka påsen på sin plats. Fingertopparna bultade dovt efter att ha hanterat det torra pappret. Han såg på påsarna, uppradade tätt intill varandra, och sedan lyssnade han. Det hördes ingenting, mer än ljudet av radion i köket som spelade en dansbandslåt han tyckte om. Men det var inget ovanligt.
Det hade aldrig låtit om påsarna på dagtid.
Det var alltid på natten det prasslade. Som om en mus försökte gnaga sig in i dem. Harry hade rusat ur sängen och tänt alla lampor de första gångerna för att försöka fånga kräket. Han hade till och med hämtat några av Parkmöllans musfällor och satt ut dem överallt i lägenheten, men efter två veckor hade han inte fångat något mer än sin egen stortå under ett nyvaket besök på toaletten… och fortfarande prasslade det om påsarna på natten. Ibland i, eller kring, en av dem. Ibland i alla tre i serie, som om musen sprang förbi dem allihop och liksom stötte till dem. Han hade sett dem skälva.
Telefonen ringde.
Harry lyfte luren ute i hallen och såg på sig själv i spegeln, drog handflatan över hjässan för att avgöra om håret hade växt tillräckligt för att kunna rakas av. När hans dotter sade hej i andra änden slog det honom att han nog skulle vara tvungen att låta ögonbrynen växa ut igen, om Pia hade bestämt sig för att hälsa på.
Det hade hon.
”Men just nu är det mycket, pappa. Väldigt mycket. Men jag tänkte mig till jul? Vad tycker du om det? Om jag kommer på lillejulafton och stannar till juldagen? Kunde inte det vara mysigt?”
Harry tvekade. Vad skulle han göra med påsarna? Skulle han stå ut med att inte ha dem tillgängliga under tre dagar? Att inte kunna lägga något i dem? Att inte titta på dem det sista han gjorde innan han släckte lampan på kvällen? Och skulle han stå ut med att låta ögonbrynen och håret växa ut så att han inte såg ut som en fullständig galning när hon kom?
”Pappa?”
”Det tycker jag ska bli jätteroligt, gumman”, sade Harry, och kände hur magen knöt sig.
När han hade lagt på luren ställde Harry sig i dörröppningen in till sovrummet och tittade in. Neonskylten i hallen var tänd och fick hans hårlösa ansikte att glänsa i rosa toner.
”Visst klarar vi oss utan varandra i ett par dagar?” sade han. Han stod en stund till och böjde sin tumme av och an. Såret var torrt, alldeles vitt och djupt.
När han vände sig om för att gå tillbaka till köket skälvde de tre påsarna till, och Harry hörde en svag viskning. Det lät som torra löv som virvlar över en gångbana av grus. Han vände sig om, överraskad. Det var tyst igen och påsarna var alldeles stilla. Men hade inte den längst till höger – den äldsta – stått längre in mot väggen förut?
Larva dig inte, din gamle fåntratt, sade Harry åt sig själv, och gick ut i köket för att plåstra om sitt finger och fortsätta med maten.
När han satte sig till bords för att avnjuta sina isterband med kokta morötter var det en dam på radion som ringde in och önskade en låt. Hon ville tillägna den åt sin gamla mamma, sade hon, som alltid hade funnits där för henne och som var en på det hela taget fantastisk människa, så där som folk man önskar låtar till på ett radioprogram gärna är. Programledaren sände ut en tanke i etern om hur familjen är det dyrbaraste vi har, innan han spelade låten ”tio tusen röda rosor” för damen och hennes mamma.
Harrys ögon fylldes av tårar. Han saknade sin egen mamma. Och vad i hela friden höll han på med egentligen? Han älskade sin dotter. Pia var nog det enda människan i hela världen som han faktiskt älskade.
Och samlingen, sade något djupt inom honom, med en röst som lät som prasslande papper, vilket fick Harry Magnusson att ilskna till. Pia hade låtit sårad när han tvekade med sitt svar. Han hade tvekat när hans egen dotter frågade om hon fick spendera julen med honom!
Han sköt ut stolen från bordet och reste sig upp så snabbt att den föll omkull bakom honom. Det dunkade avmätt i fingertopparna när han rotade i sina kökslådor. Efter en stund fann Harry det han sökte. Det fanns fortfarande några sopsäckar på rullen. Han rullade ut en och slet av den vid perforeringen. Såret på tummen började blöda igen, men Harry stålsatte sig. Istället för att låta blodet rinna ner i en av påsarna tog han först hand om burken. Han skakade luft i sopsäcken, höll upp burken ovanför den medan en tunn röd rännil letade sig nerför vänster underarm, och efter att han hade tagit ett djupt andetag vände Harry Magnusson upp och ner på burken så att naglar, hårtestar, sårskorpor och skäggstubb föll ut.
Han väntade.
Han hörde ingenting.
Sedan började Harry Magnusson att svettas. Han drog underarmen över pannan utan att tänka på blodet som rann.
Plock, plock.
Ja! Han skulle göra det. För att han älskade sin dotter, och för att han hade tvekat när hon frågade om hon fick komma och fira julen med honom.
Han reste sig så snabbt att han fick yrsel. Kanske gjorde blodförlusten sitt till. Harry kunde se att sovrumsmattan hade spridda mönster av mörkbruna rundlar. I tre stora kliv var han framme vid byrån. Stod framför den som en troende inför sitt altare.
Påsarna rörde sig inte. Gav inga ljud ifrån sig. De var bara tre bruna papperspåsar fyllda med ett sökande efter kontroll. Efter mening. Med fuktfläckar i botten. Han rullade upp den första påsens överdel, lade sig vinn om att sopsäcken stod stadig och öppen på golvet och sedan tömde han påsens innehåll i säcken. Det skrapade svagt mot papperspåsens insida när det som fanns där i rann ut. Men när han hade hållit den upp och ner ovanför sopsäcken en stund tyckte han att den ändå kändes för tung på något vis. Han vände påsens öppning mot sig och tittade in.
Givetvis.
Fuktfläckarna.
På botten av påsen hade det bildats en sörja av spott, blod och säd. Han tog ett fastare tag om påsens botten och skakade den hårt. Det stänkte från såret i tummen, men det brydde Harry sig inte om. Efter några kraftiga knyck föll så en sammanhängande massa ut, som hade suttit fastklibbad i papperspåsens botten. För ett ögonblick var Harry övertygad om att det faktiskt hade funnits en mus. Att den hade gnagt sig igenom påsen och sedan dött därinne. Men när han stack ner handen och kände igenom sörjan kände han inget mer än små, små flarn av sig själv.
Han fattade mod och hällde ut de andra två påsarnas innehåll i sopsäcken också, och han kände sig både svagare och starkare i takt med att deras innehåll försvann ner i det svarta.
När han hade förvissat sig om att hela hans samling var förpassad till sopsäcken knycklade han ihop papperspåsarna och slängde dem i slasken under köksvasken. Sedan gick han tillbaka in i sovrummet där sopsäcken stod gapande och olycksbådande, alldeles intill sängen. Han närmade sig den försiktigt. Lyssnade.
Ingenting.
Harry stod där en stund och såg på det han hade åstadkommit under de senaste sju åren. Det fyllde knappt en tiondel av säcken, och när han såg det så här, i ett sådant perspektiv, så blev han utomordentligt deprimerad. Och ilsken. Ett sådant slöseri! Vilket vansinne. Vad hade han egentligen tänkt, med alltihop? Hur hade han kunnat komma till en punkt där det som stod framför honom på golvet hade börjat komma att kännas som … sällskap? Som något viktigt och … substantiellt?
Men när han knäböjde över sopsäcken och knöt ihop toppen i en lös ögla kände han ändå en viss tveksamhet.
Plock, plock.
Han bar ut säcken i hallen och ställde den strax innan för ytterdörren. Det fick räcka för idag. Han kunde slänga den imorgon. När han skulle gå till jobbet.
Dagen efter slängde han ett obekvämt öga på säcken när han steg ut genom sin dörr. Han hade inte tid att slänga den just då. Det var stopp i poolfiltret. Något han genast måste åtgärda. Någonting inom Harry andades ut när han låste dörren och skyndade sig ner för att ta hand om sina plikter.
När han återvände samma kväll låtsades Harry inte ens om sopsäcken, där den stod alldeles intill hans svarta finskor. Han ville inte medge det, men det var ett mycket svårt beslut. Det räckte inte att plocka med öronsnibbarna. Han hade gjort det igen och igen under dagen, och fattat olika beslut varje gång.
Telefonen ringde just som han stod lutad mot en vägg och försökte förmå sopsäcken att röra sig. Eller säga något. Att få musen att vakna till liv.
”Det är jag”, sade Mette, som alltid.
”Ja?” svarade Harry och noterade i spegeln som hängde i hallen att han kunde se tre ögonbrynsstrån i sin panna, som var redo att plockas, redo att ta sin plats i det som var hans verk. Men som nu skulle få respit. Han såg faktiskt ganska lustig ut. Det såg han nu.
”Jag har pratat med Pia.”
Harry stelnade mitt i sitt pillande med de ensamma stråna.
”Jaha?”
”Ja. Hon säger att hon ska vara hos dig på julafton, men, vet du … Jag och Kristian ska åka bort nästa år. Till Maldiverna. Ja, över julen alltså. Så vi bestämde att hon kommer hit i år istället, och så är hon hos dig nästa. Det går väl bra?”
Frågan var inte så mycket en fråga som ett påstående. Harry såg en renrakad man utan hår och ögonbryn i sin hallspegel, och han såg honom först mörkna i uppsynen och sedan sjunka ihop.
”Kristian?”
”Ja. Har du inte lyssnat när vi har pratat, Harry?”
Sanningen var den att det hade han inte.
”Kristian. Min fästman. Jag ringde dig när han friade. Minns du inte?”
Harry hade ett vagt minne av ett samtal som kanske skulle kunna vara det Mette refererade till, men det han mindes mest var att han hade suttit och försökt pilla loss en magnifik skorpa från sitt ena knä, utan att låta plågad på rösten. Han hade mest sagt ”Jaha” och ”Åhå”, såvitt han kunde dra sig till minnes.
”Harry?”
”Ja. Kristian. Jo, visst minns jag.”
”Ja, och eftersom vi är bortresta nästa år så blir det bättre om hon är med oss i år, och med dig nästa, eller hur?”
Bättre för vem? tänkte Harry, och kände hur tårar ville bränna sig ut genom ögonlocken.
Men han sade bara ”Ja, det blir bättre så”, och lade på luren.
En ensam tår rann nerför hans ansikte. När det stod klart att den skulle följas av en strid ström sprang Harry ut i hallen utan att ha plockat med öronen först, vecklade upp mynningen, och grät ner i säcken. När han var färdig knöt han ihop den löst och ställde sig upp. Han skulle inte fira jul med Pia.
Plock, plock.
Harry gick ut i badrummet och hämtade sin pincett.
Det verkar som att det här är allt jag har, tänkte han, och ställde sig framför hallspegeln för att jaga rätt på de tre stråna som växte i hans panna.
När han gick och lade sig samma kväll lät Harry sopsäcken stå kvar vid dörren ute i hallen. Han var kluven. Att rycka de där stråna hade varit förlösande. Men också som att dra åt det sista spännet i sin egen tvångströja. Han antog att det var så en nykter alkoholist kände sig, när han eller hon efter någon tids nykterhet satte flaskan till munnen igen. Precis som att de antagligen inte ville spara tomglasen kunde Harry inte riktigt förmå sig att bära tillbaka sopsäcken in i sovrummet, trots att han djupt inom sig visste att han var besegrad.
Han lade sig i sängen, såg bort på sin byrå som nu såg ödslig ut, saknade burken, saknade att hålla upp den framför lampan och viska runt innehållet en liten stund innan han släckte och somnade. Han släckte lampan och drog upp täcket till hakan. Han slöt ögonen och försökte koncentrera sig på sin andning. Räknade antalet gånger han andades ut. Han brukade somna innan han kommit till femhundra och om han låtsades att målet var att klå den senaste siffran (som var 431), så kunde han också somna mycket lättare än annars. Harry lurade sig själv med omvänd psykologi, och var stolt över att han kunde göra det.
Jag måste vara vaken en stund till. Bara ett hundratal andetag till, brukade han tänka, strax innan han somnade.
Nu hade han inte kommit längre än till 21, när något hördes utifrån hallen. Det var ett svagt ljud. Ett raspande ljud. Som om något hasade sig över golvet. Han knep ihop ögonen och försökte fortsätta räkna. 22. Det hasade där ute igen. 23. Nu lades ett nytt ljud till det där raspiga hasandet. Ett svagt och plastigt prasslande ljud. 24. Svettdroppar trängde fram på Harrys hårlösa huvudsvål. Tjugo- … Var han på 24 eller 25? Han koncentrerade sig så djupt han bara kunde. Knep ihop ögonen så hårt att det gjorde ont i dem. Men när han plötsligt hörde något som viskade där ute slog han upp dem på vid gavel och slutade andas.
Harry lyssnade. Det lät igen. Som om man drog något tungt över ett sandigt golv. För ett ögonblick var han övertygad om att han aldrig mer skulle kunna resa sig upp. Skräcken hade naglat fast honom vid madrassen. Vad det än var som rörde sig därute skulle långsamt hasa sig in, över tröskeln, fram till sängen, och sedan … och sedan?
Viskandet ute i hallen steg en aning och nu hörde han alldeles tydligt hur plasten rörde sig.
Med ett skrik fick Harry liv i alla sina kroppsdelar samtidigt och rusade upp ur sängen samtidigt som han tände lampan. En ensam ljuskägla stod ut och belyste byrån i andra änden av rummet. När han kom fram till dörren trevade han en stund efter ljusknappen till taklampan och precis när han hittade den var han plötsligt fasansfullt övertygad om att ingenting skulle hända när han tryckte på den. Det skulle förbli mörkt och det där ljudet skulle fortsätta närma sig honom utan att han kunde se vad det var.
Men det tändes precis som det skulle. Harry andades ut.
Skenet från sovrummets taklampa föll en bit ut i hallen. Han hörde hur det rasslade till igen. Sedan såg han hur sopsäcken kom glidande in i det där ljuset. Bara en aning. Inte mer än några millimeter. Men den hade inte varit där förut. Den skrapade mot hallgolvet när den flyttade på sig och Harry skrek till när hela säcken började skälva. Som om den hade fått syn på honom.
Han föll på knä. Säcken hasade sig närmare och närmare, och Harry lät den komma. När den slog emot hans ben tyckte Harry att det där viskandet, som kom inifrån säcken, tilltog i styrka. Med darrande händer fattade han tag om öglan han hade gjort och löste upp den. Plasten kändes varm i hans händer och när han öppnade den hasade den sig ännu närmare. Tryckte sig mot hans ben. Värme strålade ut från det som fanns där i som från en febrig kropp.
Harry tittade ner i säcken.
Det virvlade runt av honom där i. Naglar, sårskorpor, slemklumpar med hårtussar i och små vita förhårdnader som han förmodade var stelnad säd for runt som en liten tornado. Han lutade sig in över säcken. När allting som fanns där i verkade ha samlat ihop sig till en sfär och roterade runt så fort att Harry blev yr av att se på det föll en svettdroppe från hans panna ner och landade i mitten av alltihop. En strimma av ljus bildades där droppen hade landat. Som en spricka tvärsöver klotet. Sedan slog hans samling upp sitt öga. Ett hoppande och dansande ögonlock av Harrys gamla rester blinkade slött över en glob av skäggstrån och hår, och hela säcken tryckte sig ännu tätare intill honom. Den kröp upp i hans famn som en stor snigel.
Herregud, jag har skapat liv!
Han kände hur säcken levde i hans omfamning, och det som fanns där i verkade växa och bli tyngre. Han tog försiktigt tag i säckens kanter och rullade tillbaka dem en aning. Något började bildas strax under det där rudimentära ögat. En pelare av virvlande människoskräp växte långsamt ut inför hans ögon och sträckte sig upp ur säcken, mot Harrys ansikte. Under tiden som den blev högre såg han att det växte ut små fingrar i änden på pelaren. Inför hans syn slog en hand ut som om den vore en blomma. Han såg hur nagelflisor kröp över fingrarna och försökte lägga sig till rätta i änden av dem. Försökte imitera bilden av en mänsklig hand. Och säcken blev bara tyngre och tyngre. När armen och handen gled upp över Harrys och slöt sig om hans handled kunde han inte göra annat än bara se på.
Det var ett underligt grepp att befinna sig i. Som att bli hållen i handen av tusentals myror. Harry släppte säckens kant och tog handen i sin. De virvlande nagelflisorna skrapade upp hans egen hand och små droppar av blod överfördes från Harry till varelsen. De rann inte. Det var som om de sögs över, från honom, ner i säcken.
Viskandet blev högre och högre. Han lutade sig fram igen och såg in i det där ögat. Mitt i ögat öppnade sig plötsligt ett nytt hål. Ur hålet steg en liten puff av skäggstrån när varelsen sade sitt första ord.
”Paa … Paa?”
Rösten lät som kosmisk bakgrundsstrålning. Som myrornas krig på tv. Precis som den borde.
Harry slöt ögonen. Säcken åmade sig i hans grepp, som om den pockade på ett svar.
Plock, plock.
”Ja. Pappa är här”, sade han, och reste sig upp.
Med säcken i famnen gick Harry Magnusson tillbaka in i sovrummet.
Caroline L Jensen, augusti, 2009
