Ny adress

Vi har flyttat hit: http://skrackvag.com/ Välkommen!

Vi flyttar...

Snart flyttar vi till en ny sajt, ny adress kommer upp här inom kort...

"Jag är stillsamt förundrad." Anders Fager om "De inneboende"

Dom är inte kloka i Borlänge. Är det inte Sator eller gangsteruppgörelser så är det Frida Edman. Jag är i lätt affekt efter att ha läst hennes De Inneboende och haft fel så många gånger. Jag såg en sympatisk rump-mas-brud och trodde jag skulle få läsa en chick-lit-historia med demoner, nån slags Twilight med röda ögon, men jag hamnade i en soppa av drifter och besatthet. Jag trodde att jag skulle få läsa något lättsmällt och i bästa fall sexigt och hamnade i en klaustrofobisk och obehaglig röra skriven med ett både svårbegripligt, vackert och poetiskt språk. Det tog mig, fördomsfull som jag är, säkert femtio sidor att fatta att jag inte var i Dalarna längre. Och att de aldrig kommer att sjunga om Frida Edmans syn på sex och kärlek på dansbandsveckan i Arvika. Och där satt jag sen i tvåhundra sidor till. Med ett faccinerande galleri av besatta karaktärer som sedan länge slutat vara mänskliga. Eller straighta. Det är förföriskt, sexigt och som att se en bilolycka i slow motion. Jag hade också fel när jag trodde att Frida Edman skulle tappa bollen och att alla bra idéer skulle rinna ut i intet. Men finalen i De Inneboende, den avdankade skönhetsdrottningen Yvonnes bröllop till det monster hon tror är Prins Carl Philip, är fullständigt underbar.
Detta sagt, tro nu inte att De Inneboende inte har svagheter. Frida Edman är verkligen inte världens största poet, både ordval och upprepningar gnisslar ibland så att man duckar. Samma sak är det med Edmans teknik att tvärt hoppa mellan olika besatta människors skallar. (Det senare blir riktigt rörigt när de två karaktärerna man kastas mellan knullar. Eller bara queer. Eller så är jag lite mossig.) Men med en demonisk ambition kan man faktiskt uträtta underverk. För att inte tala om vad en redaktör hade kunnat slipat den här historien till. (Det här är egenpublicerat, folk. Lev med det och överträffa det. Eller tryck på “gilla” och kryp ner i era hål igen.) En annan lustig iakttagelse är att de gånger De Inneboende skorrar mest falskt är när Edman refererar till populärkultur, eller till och med verklighet. Det edmanska universumet klarar sig löjligt bra utan verklighet. Man vill sitta med henne på Tasch, där väggarna är mjuka, vinet svart och servitriserna dödligt vackra så länge man inte rör vid dem. Jag är stillsamt förundrad. Och förbannad över att jag sitter och skriver det här istället för att sova.

The evil in the woods

Bokstävlarna har recenserat  "Förvriden" av Frida Edman.

Uppsalapräst bakom skräckthriller

Mattias pratar om sin aktuella bok "Den gråtande madonnan på Monte Pino" på Sveriges Radio,
Och passa på att kolla in den coola presentetationsvideon på facebook när ni ändå är igång, Stämningsfull!

Spader Dam, av Frida Edman

Det börjar med en ryckning i ena ögat. Jag känner den när jag och Lisa sitter på golvet och spelar poker. Det har den senaste tiden blivit vår favoritsysselsättning, av någon anledning sitter vi på golvet, det känns mer revolutionärt, mer alternativt, bättre helt enkelt. Ibland kör vi klädpoker om vi är på det humöret, det blir på något vis lite mer spännande. Lisas blick säger mig att hon har trumf på handen, men jag låtsas inte som att jag ser det.

Vi sitter i min lägenhet, en liten etta på 30 kvadrat. En mörk, rätt dyster etta, jag vill alltid vara någon annanstans men ikväll är vi här. Jag ser hur det glimmar till i Lisas ögon, samtidigt som det rycker i mitt. Hennes händer är små och vackra och håller korten i ett fast grepp, nästan krampaktigt.

Jag såg hennes händer för första gången för två månader sedan på en fest. Jag tog dem i mina och sedan dess har vi varit tillsammans. Hon gör mig glad och jag tror att jag gör henne glad också, det brukar hon åtminstone säga. Men vi har inte sagt de där stora orden ännu, jag tror att det är för tidigt för det.

Jag känner ryckningen igen och jag frågar Lisa ”ser du, mitt öga?” men hon svarar bara att inget syns. Jag känner hur ryckningen liksom klättrar i mig, från ögat och bakåt och jag vill hindra den, men kan inte. Den kan inte stoppas, för jag vet vem det är. Hon dyker alltid upp när jag har det som bäst. När jag känner mig nöjd, trygg och bra. Sist kom hon som en rörelse i håret, en pust förbi ansiktet, en pust som flög in i mitt huvud, jag kände hur kall den var och hur den visste precis vart den skulle. Jag vet inte vem hon är men jag vet vad hon vill. Kanske är hon den jag hade varit om jag fötts som kvinna. Men det stämmer inte heller, för det hon vill gynnar mig inte. Vore hon en del av mig skulle hon bete sig på ett annat sätt. Jag trodde faktiskt att hon var borta nu, att hon var försvunnen. När jag räknar efter är det fem år sedan hon äntrade min hjärna för första gången.

”Ha! Jag vann!” säger Lisa och visar sin hand: färg i spader. Spader dam är högsta kort och jag känner hur det rör sig därinne i mitt huvud, det vrider sig och åmar sig och det spänner bakom pannan. Är det så hon ser ut, undrar jag för mig själv och stirrar på Lisas högsta kort. Damen på kortet känns plötsligt levande och verklig och det är nästan så jag skymtar en rörelse från hennes näsborrar.

”Nu vill jag inte spela längre”, säger jag och reser mig från golvet. Benen hämtar sig sakta efter sin stelhet men det värker i huvudet. Lisa tittar upp på mig och hennes ansiktsuttryck är frågande.

”Jag har huvudvärk” säger jag och det är mina egna ord, sedan kommer hennes ord, Spader Dams: ”Jag tycker du ska gå hem nu, jag är trött på dig.” Jag känner hur orden trycks ur min mun och jag kan inte stoppa dem. Lisa reser sig hastigt men hon svarar inte till att börja med. Kanske har hon blivit så chockad att hon inte vet vad hon ska säga. Jag försöker hitta ett uttryck i mitt eget ansikte som ska visa att jag inte menar det jag säger, men lyckas inte. Hela min kropp är avvisande.

”Jaha, skit i det då!” säger Lisa argt och hon går ut ur min etta och jag vet inte om hon kommer att komma tillbaka. Dörrens hårdhet skär i mina öron, det låter så argt när den slår igen och jag vill öppna den elaka dörren, springa efter Lisa och säga att jag inte menade det jag sa. Jag vill säga att det som hon hörde var inget som jag sa, det kom från någon annan, en svartsjuk ryckning. Det var den svarta damen, Spader Dam som sa de orden, vill jag säga, men min kropp lyder mig inte, min mun skulle aldrig få ur sig de orden nu hur mycket jag än skulle kämpa. Spader Dam vill inte ha Lisa här, och Spader Dam får alltid som hon vill.

På kvällen ringer jag henne och vill prata. Då går det, den svarta damen har tillfälligt släppt sitt grepp om mig.

”Varför var du så konstig idag?” undrar Lisa direkt, hon säger alltid vad hon tänker och det uppskattar jag hos henne.

”Förlåt, jag var inte riktigt mig själv.”

”Nähä. Nej, den sidan har jag inte sett hos dig förut, du är ju alltid så snäll och go annars?” säger hon med ett frågetecken på slutet. Jag hatar det här för jag känner hur allting återupprepar sig.

”Förlåt mig, det är svårt att förklara.”

”Du kanske kan försöka?” Jag hör hur hon vill veta, hur hon har blivit besviken och vill ha en bra förklaring så att hon kan lämna besvikelsen bakom sig.

”Det blir bara så ibland. Det är som att jag inte styr mig själv.” Det blir tyst i några sekunder. Det var inte vad hon hade väntat sig.

”Hur då, vem är det som styr dig då?”

Jag tänker på Spader Dam och hennes arga ögon men jag kan inte beskriva henne och jag kommer aldrig att få Lisa att förstå. Jag vet inte vad jag ska svara.

”Jag vet inte”, säger jag bara och vill prata om något annat. ”Kan du inte komma hit så kan vi kolla på en film eller nåt. Jag vill verkligen ha dig här.”

”Så lät det inte förut, då var du ju trött på mig.”

”Det är jag inte, jag lovar. Jag tycker om dig, jag hoppas du vet det.”

”Jag tycker om dig också, men jag tror inte jag orkar ikväll. Det är ju en bit att cykla och så.” Det gör lite ont när hon säger så, för tidigare har det aldrig varit ett problem för henne. Men jag vet att det beror på det jag sa idag. Eller det jag egentligen inte sa, det var faktiskt inte jag som sa det.

”Vi kanske kan ses imorgon då?” säger jag och håller andan en sekund. Tonläget på hennes svar kommer att avslöja om hon vill träffas eller inte. Jag andas ut när hon låter glad.

”Ja, det kan vi, vi hörs då!”

Under natten försvinner jag in i en dvala, det är som en öken som breder ut sig, min hjärna känns törstig och min kropp famlar efter något att hålla sig i, det känns som om jag faller fritt många tusen meter och svindeln får mig att rädas det som sker med mig. Det liknar inte någon av mina mardrömmar jag hade som barn, inte som vuxen heller, för det är ingen dröm, det är det som är det otäcka. Det är inte jag som framkallar dessa bilder i mitt huvud, det är någon annan. Någon som är nära mig, alldeles för nära mig och som jag inte vet hur jag ska undvika. Det är något jag har svårt att sätta ord på och hur ska jag då kunna lösa problemet?

När jag vaknar på morgonen är jag inte längre jag. Det gick snabbt den här gången, alldeles för snabbt.

För fem år sedan bodde jag i en annan stad, långtifrån där jag nu bor. Jag hade ett annat namn, jobbade med någonting annat, vad det var har inte längre någon betydelse.

När Spader Dam hälsade på mig då var jag tillsammans med Maria. Vi hade träffats ute, hon hade guld i håret och stjärnor i sina ögon. Maria var pigg och glad, busig och impulsiv. Jag stod i pissoaren inne på killarnas, på ett uteställe jag brukade besöka tillsammans med några polare. När jag stod där hörde jag hur dörren slogs upp och ett fnitter trängde sig in och så stod hon där bakom mig och undrade om jag ville bjuda henne på en öl. Senare kom det fram att hon spanat på mig hela kvällen, men eftersom jag stått med mina polare hela tiden hade hon inte vågat sig fram. Hon tog chansen när hon såg att jag smet in på toan.

Vi hann vara tillsammans i ett år innan Spader Dam kom. Vi hade lärt känna varandra väl och pratade om att flytta ihop. Jag var bara 20 då och det var visserligen rätt tidigt att flytta ihop med någon, men det kändes så bra med Maria och det skulle bli billigare för oss båda om vi delade lägenhet. Men när Spader Dam kom förändrades allt. Det började med att jag gav Maria elaka kommentarer som jag inte menade, jag sa att hon var trög och började bli fet, fast jag inte tyckte det. Maria blev ledsen och varje gång försökte jag på något vis förklara att jag aldrig menade det jag sa. Många gånger trodde jag att hon skulle göra slut, men av någon anledning stannade hon kvar, kanske hoppades hon att det jag sa stämde, att jag verkligen inte menade mina elaka ord. Jag försökte vara så snäll och vänlig som möjligt de stunder då jag var mig själv men de stunderna blev allt färre. Det som bodde i mig blev mer och mer ursinnigt för varje kyss som Maria gav mig, för varje gång vi älskade och för varje kärleksfullt ord som vi yttrade till varandra. Det blev bara värre och värre. Jag ville säga åt Maria att fly, men jag kunde inte. Det fanns inget sätt att lösa det hela på.

När det oundvikliga skedde förstod jag inte vad som hände. Ena dagen satt jag och Maria och pussades i hennes turkosa soffa, nästa dag låg hon naken med falnande glans i håret och döda stjärnögon i mina armar. Det var inte jag, det vet jag men vem skulle tro mig om jag sa att Spader Dam hade intagit min kropp? Förresten, då hette hon inte Spader Dam, då saknade hon namn.

Av någon anledning kom jag undan. Jag vet inte om någon hjälpte mig, jag minns inte mycket av vad som hände. Jag minns bara Spader Dams innerliga svartsjuka och ilska och jag minns att hon försvann efter den händelsen.

Morgonen är kall, ur min mun kommer rökiga kaskader när jag andas. Min andning är snabb och målinriktad och min kropp har en riktning. Det tar en stund att gå, under tiden är min hjärna tömd på tankar, det enda som händer i den är impulser som pumpas ut från ett svart hål någonstans där inifrån.

Jag står vid Lisas port.

Hon öppnar dörren med sömn i ögonen och rufsigt hår. En undran finns i henne, varför är du här så tidigt? Har du saknat mig? Det är inget hon säger men jag vet vad hon tänker.  Det börjar rycka i mitt ansikte och sedan i hela min kropp. Hon släpper in mig i hallen och undrar om jag fryser. Jag skakar bara på huvudet och ur min mun kommer en djup kvinnoröst:

”Passa dig, för nu är jag här.”

Passageraren, av Kerstin Svea Dahlén

Jag hade varit på resa under en lång tid. Så länge att tiden hade flutit ihop till en enda oavbruten ström. Dagar, nätter drog förbi så snabbt som de gatlyktor man passerar i förorterna. Ljus, mörker. Ljus, mörker.

Under den oändliga tid jag suttit i tågkupén, hade jag hunnit ömsa skinn flera gånger. Den sista gången helt nyligen. Mina kläder började se solkiga ut mot min nyfött glänsande hud. Min resklädsel bestod av en grå skräddarsydd dräkt med insvängd midja och en blus med vit spetskrage. Jag hade också en gång haft en hatt på min resa, men den låg nu nedpackad i en rund hattask uppe på hyllan. Grå silkesstrumpor – ett under att de hållit så länge. Jag var stolt över mina glänsande ben, och jag njöt av ljudet som uppstod, när mina lår gneds mot varandra.

Alltemellan passerade någon utanför i korridoren. Jag hann ibland uppfatta ett nyfiket ögonkast, ibland såg jag bara skymten av en glänsande päls, eller några blixtrande vassa tänder. Konduktörerna växlade också ständigt. De tycktes inte vara i arbete särskilt länge. De blev fort trötta och hopsjunkna och togs då av allt att döma ur tjänst. Den siste hade dock varit med på tåget under längre tid än de övriga. En vacker man med gulbruna sneda ögon och mjukt håriga händer. När han skrattade, kunde man se, att han hade en smal skär tunga. Det tyckte jag om. Jag hoppades alltid, att han skulle stanna till och le mot mig, när han passerade för att ropa ut stationerna. En gång frågade han mig, om jag inte ville gå och äta lunch i restaurangvagnen. Jag kunde bara le beklagande och skaka på huvudet. Jag vågade inte lämna min kupé. Jag såg så mycket underligt folk därute på perrongerna, speciellt i skymningen. Om någon av dem skulle tränga sig in i min kupé och sprida sin fräna lukt där, skulle jag finna det mycket obehagligt.

Då och då hände det uppenbarligen, att någon kastade sig framför tåget. Signaler, häftiga inbromsningar, skrik och sedan en mjuk stöt som gick genom alla vagnarna. Det blev alltid mycket tjattrande och fladdrande inne i tåget efter en sådan händelse. Det störde mig mycket. Jag uppskattade framför allt en lugn tågresa, som alla andra. Jag tyckte också att det var obehagligt att tänka på hur hjulen skar genom varmt kött och hur blodet sprutade ut på banvallen.

Ofta kunde jag längta efter ett glas kall champagne med en persikohalva i. Jag undrade om min konduktör skulle kunna ordna något sådant från restaurangvagnen. Det var ju ett elegant tåg jag reste med. Kupén var inredd med rosa speglar och plyschklädda bänkar och med små glaslampor formade som blomkalkar. Det var bara synd, att det skulle vara så dammigt. Jag var ständigt tvungen att resa mig och borsta damm från mina axlar. Det låg också en hel del gammal bråte i mörkret under bänkarna. Oformliga svarta bylten, som liknade lump eller ansamlingar av sopor. Ibland blev jag sittande och fixerade ett sådant bylte så länge att det tycktes växa och skifta form. Långa stunder glömde jag helt bort att iaktta föremålen, men då började de liksom pocka på min uppmärksamhet på ett otrevligt sätt. Utan tvivel, sade jag mig, var de där soporna något som en tidigare resenär glömt kvar och som sedan sparkats in under bänkarna av en slarvig städpersonal. Inte för att jag någonsin sett till några städare på tåget, men så måste ändå vara fallet.

Ute var det natt. Det var natt allt oftare numera, hade jag lagt märke till. Luften kändes kvav och instängd. Jag skulle gärna velat öppna dörren till korridoren, men eftersom jag nyss sett en råttgrå gestalt skynda förbi där ute, lät jag det ändå vara. Jag längtade efter att min konduktör med den vackra tungan skulle gå förbi och ropa ut nästa station. Jag ville ha bevis för att resan gick vidare. Mitt skinn hade börjat klia och stramade obehagligt runt munnen. Det var väl inte redan dags? Jag reste mig och ställde mig vid fönstret för att se ut i det kompakta mörkret.

Medan jag så stod vänd mot fönstret och betraktade spegelbilden av mitt ansikte med det välkammade håret i sitt nät, hörde jag ett ljud bakom mig. Det lät som om något mjukt släpades över golvet, men med ett distinkt klickande läte. Det var oroande, men inte direkt hotande. Det fanns så mycket i ett tåg som kunde ge upphov till ljud.

Fastän jag försökte koppla bort min omgivning så gott det gick blev jag ändå i stigande grad medveten om att något höll på att hända inne i min kupé. Det var som om en process satts igång i mörkret under bänken. Kanske i ett av de där otrevliga svarta byltena. Jag hoppades verkligen, att tågpersonalen var pålitlig nog att ha kontrollerat kupéerna omsorgsfullt. Plötsligt tyckte jag mig känna en varm lukt av blod i den torra luften. Ett av de större byltena hade börjat rotera inne i ett hörn. En sky av damm rördes upp och gjorde föremålets konturer oskarpa. Jag stod nu vänd från fönstret, tryckt mot det lilla bordet. Dess vassa kant skar in i min kropp. Smärtan fick min hud att spricka upp på flera ställen. Byltet tycktes hela tiden växla form – nu i mycket högre grad än tidigare – och även avge ett svagt ljus. Än tycktes det se ut att vara en jättelik kålmask, än en hästkastanj av ovanliga mått. Någon gång liknade det en sorts inre organ. Till slut blev jag helt klar över att det var ett ägg, som snurrade runt med hög hastighet, och vars skal buktade ut på flera ställen. Äggets rörelser fick min kropp att dra sig samman i kramper, och jag måste hålla handen för munnen för att försöka stoppa mina häftiga kväljningar. Kall svett rann ned över min hud.

Det blev till sist helt stilla i kupén. Ägget – eller hästkastanjen – hade äntligen brustit i två halvor. Något levande, nästan hudlöst låg stilla i mörkret. Slutna, blinda ögon, mun som ett svart hål. Ett litet hopkrupet nyfött väsen med blodstrimmigt huvud. Jag kastade mig mot kupédörren för att hämta hjälp utifrån. Vem som helst av tågpersonalen skulle duga i detta ögonblick, till och med en av de där debila osynliga städarna.

Nu började metamorfoserna på nytt, innan jag hunnit få upp dörren till korridoren. Lemmar växte, ögon blänkte till, hår föll ut i långa länkar. Till slut stod en ganska småväxt flicka framför mig. I rutig klänning med smockbroderier och med bruna yllestrumpor. Hon tog upp ett rött äpple ur kjolfickan och bet ett halvmånformat bett med de små vita tänderna.

Saften rann nedför hakan. Hon såg på mig. Ögonen var blå och mandelformade.

– Nu är jag framme, sade hon med en liten klingande röst och gjorde ett tecken åt konduktören som just gick förbi. De hade bytt personal igen. Det var inte min vän och bundsförvant från tidigare.

– Nu stoppar de tåget för mig, sa barnet.

– De kan inte stoppa tåget, nästan skrek jag. Tåget stannar aldrig för avstigande. Jag har inte ens varit med om att det stannat för påstigande. Inte denna vagnen i alla fall!

Barnet lyfte upp sin väska, en röd barnkoffert av papp, och såg beklagande på mig. Hon tog ett nytt bett ur sitt äpple och gjorde sig klar att gå ut i korridoren. Det tycktes ha ljusnat ute. En grå morgondager sipprade in genom fönstret.

Bromsarna började skrika, det knakade i vagnarna, och farten avtog märkbart. Med ett ryck stannade tåget helt, och barnet försvann mot utgången. Är detta slutet för mig, undrade jag nu. Min hattask hade ramlat ned från hyllan, och locket hade gått av. Hatten rullade ut över golvet. Det fina grå floret med de små sammetsmoucherna var trasigt. Min kropp som var ovan vid stillastående började falla sönder, bit för bit. Jag låg och vred mig på det dammiga golvet som en döende reptil i ett terrarium, medan barnet gick förbi där ute med sin lilla röda pappväska i handen. Det sista jag hörde var ekot av hennes korta bestämda steg, som försvann längs perrongen.

Ur: Absurditeter av Kerstin Svea Dahlén, utgiven på Diktonius text, diktonius.se

http://skrivdigglad.wordpress.com