Spader Dam, av Frida Edman

Det börjar med en ryckning i ena ögat. Jag känner den när jag och Lisa sitter på golvet och spelar poker. Det har den senaste tiden blivit vår favoritsysselsättning, av någon anledning sitter vi på golvet, det känns mer revolutionärt, mer alternativt, bättre helt enkelt. Ibland kör vi klädpoker om vi är på det humöret, det blir på något vis lite mer spännande. Lisas blick säger mig att hon har trumf på handen, men jag låtsas inte som att jag ser det.

Vi sitter i min lägenhet, en liten etta på 30 kvadrat. En mörk, rätt dyster etta, jag vill alltid vara någon annanstans men ikväll är vi här. Jag ser hur det glimmar till i Lisas ögon, samtidigt som det rycker i mitt. Hennes händer är små och vackra och håller korten i ett fast grepp, nästan krampaktigt.

Jag såg hennes händer för första gången för två månader sedan på en fest. Jag tog dem i mina och sedan dess har vi varit tillsammans. Hon gör mig glad och jag tror att jag gör henne glad också, det brukar hon åtminstone säga. Men vi har inte sagt de där stora orden ännu, jag tror att det är för tidigt för det.

Jag känner ryckningen igen och jag frågar Lisa ”ser du, mitt öga?” men hon svarar bara att inget syns. Jag känner hur ryckningen liksom klättrar i mig, från ögat och bakåt och jag vill hindra den, men kan inte. Den kan inte stoppas, för jag vet vem det är. Hon dyker alltid upp när jag har det som bäst. När jag känner mig nöjd, trygg och bra. Sist kom hon som en rörelse i håret, en pust förbi ansiktet, en pust som flög in i mitt huvud, jag kände hur kall den var och hur den visste precis vart den skulle. Jag vet inte vem hon är men jag vet vad hon vill. Kanske är hon den jag hade varit om jag fötts som kvinna. Men det stämmer inte heller, för det hon vill gynnar mig inte. Vore hon en del av mig skulle hon bete sig på ett annat sätt. Jag trodde faktiskt att hon var borta nu, att hon var försvunnen. När jag räknar efter är det fem år sedan hon äntrade min hjärna för första gången.

”Ha! Jag vann!” säger Lisa och visar sin hand: färg i spader. Spader dam är högsta kort och jag känner hur det rör sig därinne i mitt huvud, det vrider sig och åmar sig och det spänner bakom pannan. Är det så hon ser ut, undrar jag för mig själv och stirrar på Lisas högsta kort. Damen på kortet känns plötsligt levande och verklig och det är nästan så jag skymtar en rörelse från hennes näsborrar.

”Nu vill jag inte spela längre”, säger jag och reser mig från golvet. Benen hämtar sig sakta efter sin stelhet men det värker i huvudet. Lisa tittar upp på mig och hennes ansiktsuttryck är frågande.

”Jag har huvudvärk” säger jag och det är mina egna ord, sedan kommer hennes ord, Spader Dams: ”Jag tycker du ska gå hem nu, jag är trött på dig.” Jag känner hur orden trycks ur min mun och jag kan inte stoppa dem. Lisa reser sig hastigt men hon svarar inte till att börja med. Kanske har hon blivit så chockad att hon inte vet vad hon ska säga. Jag försöker hitta ett uttryck i mitt eget ansikte som ska visa att jag inte menar det jag säger, men lyckas inte. Hela min kropp är avvisande.

”Jaha, skit i det då!” säger Lisa argt och hon går ut ur min etta och jag vet inte om hon kommer att komma tillbaka. Dörrens hårdhet skär i mina öron, det låter så argt när den slår igen och jag vill öppna den elaka dörren, springa efter Lisa och säga att jag inte menade det jag sa. Jag vill säga att det som hon hörde var inget som jag sa, det kom från någon annan, en svartsjuk ryckning. Det var den svarta damen, Spader Dam som sa de orden, vill jag säga, men min kropp lyder mig inte, min mun skulle aldrig få ur sig de orden nu hur mycket jag än skulle kämpa. Spader Dam vill inte ha Lisa här, och Spader Dam får alltid som hon vill.

På kvällen ringer jag henne och vill prata. Då går det, den svarta damen har tillfälligt släppt sitt grepp om mig.

”Varför var du så konstig idag?” undrar Lisa direkt, hon säger alltid vad hon tänker och det uppskattar jag hos henne.

”Förlåt, jag var inte riktigt mig själv.”

”Nähä. Nej, den sidan har jag inte sett hos dig förut, du är ju alltid så snäll och go annars?” säger hon med ett frågetecken på slutet. Jag hatar det här för jag känner hur allting återupprepar sig.

”Förlåt mig, det är svårt att förklara.”

”Du kanske kan försöka?” Jag hör hur hon vill veta, hur hon har blivit besviken och vill ha en bra förklaring så att hon kan lämna besvikelsen bakom sig.

”Det blir bara så ibland. Det är som att jag inte styr mig själv.” Det blir tyst i några sekunder. Det var inte vad hon hade väntat sig.

”Hur då, vem är det som styr dig då?”

Jag tänker på Spader Dam och hennes arga ögon men jag kan inte beskriva henne och jag kommer aldrig att få Lisa att förstå. Jag vet inte vad jag ska svara.

”Jag vet inte”, säger jag bara och vill prata om något annat. ”Kan du inte komma hit så kan vi kolla på en film eller nåt. Jag vill verkligen ha dig här.”

”Så lät det inte förut, då var du ju trött på mig.”

”Det är jag inte, jag lovar. Jag tycker om dig, jag hoppas du vet det.”

”Jag tycker om dig också, men jag tror inte jag orkar ikväll. Det är ju en bit att cykla och så.” Det gör lite ont när hon säger så, för tidigare har det aldrig varit ett problem för henne. Men jag vet att det beror på det jag sa idag. Eller det jag egentligen inte sa, det var faktiskt inte jag som sa det.

”Vi kanske kan ses imorgon då?” säger jag och håller andan en sekund. Tonläget på hennes svar kommer att avslöja om hon vill träffas eller inte. Jag andas ut när hon låter glad.

”Ja, det kan vi, vi hörs då!”

Under natten försvinner jag in i en dvala, det är som en öken som breder ut sig, min hjärna känns törstig och min kropp famlar efter något att hålla sig i, det känns som om jag faller fritt många tusen meter och svindeln får mig att rädas det som sker med mig. Det liknar inte någon av mina mardrömmar jag hade som barn, inte som vuxen heller, för det är ingen dröm, det är det som är det otäcka. Det är inte jag som framkallar dessa bilder i mitt huvud, det är någon annan. Någon som är nära mig, alldeles för nära mig och som jag inte vet hur jag ska undvika. Det är något jag har svårt att sätta ord på och hur ska jag då kunna lösa problemet?

När jag vaknar på morgonen är jag inte längre jag. Det gick snabbt den här gången, alldeles för snabbt.

För fem år sedan bodde jag i en annan stad, långtifrån där jag nu bor. Jag hade ett annat namn, jobbade med någonting annat, vad det var har inte längre någon betydelse.

När Spader Dam hälsade på mig då var jag tillsammans med Maria. Vi hade träffats ute, hon hade guld i håret och stjärnor i sina ögon. Maria var pigg och glad, busig och impulsiv. Jag stod i pissoaren inne på killarnas, på ett uteställe jag brukade besöka tillsammans med några polare. När jag stod där hörde jag hur dörren slogs upp och ett fnitter trängde sig in och så stod hon där bakom mig och undrade om jag ville bjuda henne på en öl. Senare kom det fram att hon spanat på mig hela kvällen, men eftersom jag stått med mina polare hela tiden hade hon inte vågat sig fram. Hon tog chansen när hon såg att jag smet in på toan.

Vi hann vara tillsammans i ett år innan Spader Dam kom. Vi hade lärt känna varandra väl och pratade om att flytta ihop. Jag var bara 20 då och det var visserligen rätt tidigt att flytta ihop med någon, men det kändes så bra med Maria och det skulle bli billigare för oss båda om vi delade lägenhet. Men när Spader Dam kom förändrades allt. Det började med att jag gav Maria elaka kommentarer som jag inte menade, jag sa att hon var trög och började bli fet, fast jag inte tyckte det. Maria blev ledsen och varje gång försökte jag på något vis förklara att jag aldrig menade det jag sa. Många gånger trodde jag att hon skulle göra slut, men av någon anledning stannade hon kvar, kanske hoppades hon att det jag sa stämde, att jag verkligen inte menade mina elaka ord. Jag försökte vara så snäll och vänlig som möjligt de stunder då jag var mig själv men de stunderna blev allt färre. Det som bodde i mig blev mer och mer ursinnigt för varje kyss som Maria gav mig, för varje gång vi älskade och för varje kärleksfullt ord som vi yttrade till varandra. Det blev bara värre och värre. Jag ville säga åt Maria att fly, men jag kunde inte. Det fanns inget sätt att lösa det hela på.

När det oundvikliga skedde förstod jag inte vad som hände. Ena dagen satt jag och Maria och pussades i hennes turkosa soffa, nästa dag låg hon naken med falnande glans i håret och döda stjärnögon i mina armar. Det var inte jag, det vet jag men vem skulle tro mig om jag sa att Spader Dam hade intagit min kropp? Förresten, då hette hon inte Spader Dam, då saknade hon namn.

Av någon anledning kom jag undan. Jag vet inte om någon hjälpte mig, jag minns inte mycket av vad som hände. Jag minns bara Spader Dams innerliga svartsjuka och ilska och jag minns att hon försvann efter den händelsen.

Morgonen är kall, ur min mun kommer rökiga kaskader när jag andas. Min andning är snabb och målinriktad och min kropp har en riktning. Det tar en stund att gå, under tiden är min hjärna tömd på tankar, det enda som händer i den är impulser som pumpas ut från ett svart hål någonstans där inifrån.

Jag står vid Lisas port.

Hon öppnar dörren med sömn i ögonen och rufsigt hår. En undran finns i henne, varför är du här så tidigt? Har du saknat mig? Det är inget hon säger men jag vet vad hon tänker.  Det börjar rycka i mitt ansikte och sedan i hela min kropp. Hon släpper in mig i hallen och undrar om jag fryser. Jag skakar bara på huvudet och ur min mun kommer en djup kvinnoröst:

”Passa dig, för nu är jag här.”