Passageraren, av Kerstin Svea Dahlén

Jag hade varit på resa under en lång tid. Så länge att tiden hade flutit ihop till en enda oavbruten ström. Dagar, nätter drog förbi så snabbt som de gatlyktor man passerar i förorterna. Ljus, mörker. Ljus, mörker.

Under den oändliga tid jag suttit i tågkupén, hade jag hunnit ömsa skinn flera gånger. Den sista gången helt nyligen. Mina kläder började se solkiga ut mot min nyfött glänsande hud. Min resklädsel bestod av en grå skräddarsydd dräkt med insvängd midja och en blus med vit spetskrage. Jag hade också en gång haft en hatt på min resa, men den låg nu nedpackad i en rund hattask uppe på hyllan. Grå silkesstrumpor – ett under att de hållit så länge. Jag var stolt över mina glänsande ben, och jag njöt av ljudet som uppstod, när mina lår gneds mot varandra.

Alltemellan passerade någon utanför i korridoren. Jag hann ibland uppfatta ett nyfiket ögonkast, ibland såg jag bara skymten av en glänsande päls, eller några blixtrande vassa tänder. Konduktörerna växlade också ständigt. De tycktes inte vara i arbete särskilt länge. De blev fort trötta och hopsjunkna och togs då av allt att döma ur tjänst. Den siste hade dock varit med på tåget under längre tid än de övriga. En vacker man med gulbruna sneda ögon och mjukt håriga händer. När han skrattade, kunde man se, att han hade en smal skär tunga. Det tyckte jag om. Jag hoppades alltid, att han skulle stanna till och le mot mig, när han passerade för att ropa ut stationerna. En gång frågade han mig, om jag inte ville gå och äta lunch i restaurangvagnen. Jag kunde bara le beklagande och skaka på huvudet. Jag vågade inte lämna min kupé. Jag såg så mycket underligt folk därute på perrongerna, speciellt i skymningen. Om någon av dem skulle tränga sig in i min kupé och sprida sin fräna lukt där, skulle jag finna det mycket obehagligt.

Då och då hände det uppenbarligen, att någon kastade sig framför tåget. Signaler, häftiga inbromsningar, skrik och sedan en mjuk stöt som gick genom alla vagnarna. Det blev alltid mycket tjattrande och fladdrande inne i tåget efter en sådan händelse. Det störde mig mycket. Jag uppskattade framför allt en lugn tågresa, som alla andra. Jag tyckte också att det var obehagligt att tänka på hur hjulen skar genom varmt kött och hur blodet sprutade ut på banvallen.

Ofta kunde jag längta efter ett glas kall champagne med en persikohalva i. Jag undrade om min konduktör skulle kunna ordna något sådant från restaurangvagnen. Det var ju ett elegant tåg jag reste med. Kupén var inredd med rosa speglar och plyschklädda bänkar och med små glaslampor formade som blomkalkar. Det var bara synd, att det skulle vara så dammigt. Jag var ständigt tvungen att resa mig och borsta damm från mina axlar. Det låg också en hel del gammal bråte i mörkret under bänkarna. Oformliga svarta bylten, som liknade lump eller ansamlingar av sopor. Ibland blev jag sittande och fixerade ett sådant bylte så länge att det tycktes växa och skifta form. Långa stunder glömde jag helt bort att iaktta föremålen, men då började de liksom pocka på min uppmärksamhet på ett otrevligt sätt. Utan tvivel, sade jag mig, var de där soporna något som en tidigare resenär glömt kvar och som sedan sparkats in under bänkarna av en slarvig städpersonal. Inte för att jag någonsin sett till några städare på tåget, men så måste ändå vara fallet.

Ute var det natt. Det var natt allt oftare numera, hade jag lagt märke till. Luften kändes kvav och instängd. Jag skulle gärna velat öppna dörren till korridoren, men eftersom jag nyss sett en råttgrå gestalt skynda förbi där ute, lät jag det ändå vara. Jag längtade efter att min konduktör med den vackra tungan skulle gå förbi och ropa ut nästa station. Jag ville ha bevis för att resan gick vidare. Mitt skinn hade börjat klia och stramade obehagligt runt munnen. Det var väl inte redan dags? Jag reste mig och ställde mig vid fönstret för att se ut i det kompakta mörkret.

Medan jag så stod vänd mot fönstret och betraktade spegelbilden av mitt ansikte med det välkammade håret i sitt nät, hörde jag ett ljud bakom mig. Det lät som om något mjukt släpades över golvet, men med ett distinkt klickande läte. Det var oroande, men inte direkt hotande. Det fanns så mycket i ett tåg som kunde ge upphov till ljud.

Fastän jag försökte koppla bort min omgivning så gott det gick blev jag ändå i stigande grad medveten om att något höll på att hända inne i min kupé. Det var som om en process satts igång i mörkret under bänken. Kanske i ett av de där otrevliga svarta byltena. Jag hoppades verkligen, att tågpersonalen var pålitlig nog att ha kontrollerat kupéerna omsorgsfullt. Plötsligt tyckte jag mig känna en varm lukt av blod i den torra luften. Ett av de större byltena hade börjat rotera inne i ett hörn. En sky av damm rördes upp och gjorde föremålets konturer oskarpa. Jag stod nu vänd från fönstret, tryckt mot det lilla bordet. Dess vassa kant skar in i min kropp. Smärtan fick min hud att spricka upp på flera ställen. Byltet tycktes hela tiden växla form – nu i mycket högre grad än tidigare – och även avge ett svagt ljus. Än tycktes det se ut att vara en jättelik kålmask, än en hästkastanj av ovanliga mått. Någon gång liknade det en sorts inre organ. Till slut blev jag helt klar över att det var ett ägg, som snurrade runt med hög hastighet, och vars skal buktade ut på flera ställen. Äggets rörelser fick min kropp att dra sig samman i kramper, och jag måste hålla handen för munnen för att försöka stoppa mina häftiga kväljningar. Kall svett rann ned över min hud.

Det blev till sist helt stilla i kupén. Ägget – eller hästkastanjen – hade äntligen brustit i två halvor. Något levande, nästan hudlöst låg stilla i mörkret. Slutna, blinda ögon, mun som ett svart hål. Ett litet hopkrupet nyfött väsen med blodstrimmigt huvud. Jag kastade mig mot kupédörren för att hämta hjälp utifrån. Vem som helst av tågpersonalen skulle duga i detta ögonblick, till och med en av de där debila osynliga städarna.

Nu började metamorfoserna på nytt, innan jag hunnit få upp dörren till korridoren. Lemmar växte, ögon blänkte till, hår föll ut i långa länkar. Till slut stod en ganska småväxt flicka framför mig. I rutig klänning med smockbroderier och med bruna yllestrumpor. Hon tog upp ett rött äpple ur kjolfickan och bet ett halvmånformat bett med de små vita tänderna.

Saften rann nedför hakan. Hon såg på mig. Ögonen var blå och mandelformade.

– Nu är jag framme, sade hon med en liten klingande röst och gjorde ett tecken åt konduktören som just gick förbi. De hade bytt personal igen. Det var inte min vän och bundsförvant från tidigare.

– Nu stoppar de tåget för mig, sa barnet.

– De kan inte stoppa tåget, nästan skrek jag. Tåget stannar aldrig för avstigande. Jag har inte ens varit med om att det stannat för påstigande. Inte denna vagnen i alla fall!

Barnet lyfte upp sin väska, en röd barnkoffert av papp, och såg beklagande på mig. Hon tog ett nytt bett ur sitt äpple och gjorde sig klar att gå ut i korridoren. Det tycktes ha ljusnat ute. En grå morgondager sipprade in genom fönstret.

Bromsarna började skrika, det knakade i vagnarna, och farten avtog märkbart. Med ett ryck stannade tåget helt, och barnet försvann mot utgången. Är detta slutet för mig, undrade jag nu. Min hattask hade ramlat ned från hyllan, och locket hade gått av. Hatten rullade ut över golvet. Det fina grå floret med de små sammetsmoucherna var trasigt. Min kropp som var ovan vid stillastående började falla sönder, bit för bit. Jag låg och vred mig på det dammiga golvet som en döende reptil i ett terrarium, medan barnet gick förbi där ute med sin lilla röda pappväska i handen. Det sista jag hörde var ekot av hennes korta bestämda steg, som försvann längs perrongen.

Ur: Absurditeter av Kerstin Svea Dahlén, utgiven på Diktonius text, diktonius.se

http://skrivdigglad.wordpress.com