En skräckskrivande präst från Uppsala

"Den gråtande madonnan på Monte Pino" är Mattias Lönnebos senaste bok. Det är inte så ovanligt med skrivande präster, men präster som skriver skräckböcker faller helt klart utanför ramarna.

Vad handlar den om?
Mattias: Den handlar om stackars Alfonzo, som förlorat sina föräldrar och hamnar på ett katolskt barnhem. Han är övertygad om att Jesu mor, Maria, alltid vakar över honom i hans riktiga mors frånvaro. Han har trots allt ett slags trygghet i allt det svåra genom detta. Efter en tid dyker hans okände farbror Luc upp och adopterar honom. Farbrodern är en kontrast till den inrutade katolska barnhemstillvaron. Han är vetenskapsman och har blivit stormrik genom ett framgångsrikt läkemedel. Men allt står inte rätt till i den pittoreska staden Mijas. Snart börjar mystiska och skrämmande saker att hända. Vad är det hans farbror håller på med i källaren?

Varför skrev du den?
Mattias: Boken var rolig att skriva och det är ju ett gott skäl. Samtidigt innehåller den svidande och aktuell civilisationskritik och kritik av den rätt makten tar sig. Även den konstruerade motsättningen mellan tro och vetande behandlas, och så har vi ju temat om hämnd och försoning, synnerligen aktuellt i det pågående terrorkriget. Jag har helt enkelt använt en lättillgänglig och underhållande form för att diskutera seriösa och aktuella problem. Jag gillar dessutom att beskriva vänskap och kärlek som övervinner svårigheter, människor som stöttar varandra mot alla odds. Det är nog ett kännetecken för mina böcker, något jag gillar att beskriva. S

Du använder thriller och skräck för att framföra ett budskap?
Mattias: Ja, det är riktigt. Men den är samtidigt skriven för att vara underhållande och spännande; svår att lägga ifrån sig. Man kan säkert läsa den bara därför.

Du beskriver kristna fördomar mot muslimer i boken, varför?
Det är tragiskt att så många människor har stora fördomar mot varandra. Ofta beror det på okunskap. Personerna i boken har helt enkelt aldrig träffat några muslimer. De har fått lära sig att de muslimska morerna var fiender man besegrade på 1400-talet. Nu ser vi att kristna förföljs i Mellanöstern av muslimska fanatiker och våra politiker är skrämmande tysta av rädsla att trampa på ömma tår. Fegt och tragiskt. Fördomarna är en del av vår mänskliga svaghet som skildras i boken.

Kommer inte någon i kyrkan att reta sig på att en präst skriver skräck?

Mattias:

Blir boken en succé?

Mattias: Hahaha! Det har jag ingen aning om. Det skrivs ju så mycket, men jag hoppas naturligtvis att någon vill läsa det jag lagt ned så stort arbete på. Andra får bedöma hur väl jag lyckats. Det är mycket möjligt, ja, kanske även troligt. Om ingen blir upprörd har man nog misslyckats, då blir förmodligen heller ingen berörd. Jag tror ändå att de flesta kommer att kunna uppskatta boken och förstå varför jag skrivit den. Det enda jag inte kommer att tåla är om folk kritiserar mig för den här berättelsen utan att ha läst boken, det skulle inte vara så smart.

Väsen

Ni har väl inte missat SVT:s serie av miniprogram om diverse väsen i vår folktro förr och nu...Vittror, gruvrån, varulvar. Här nedan programmet om varulvar, visste ni att det bara är nere i sydeuropa varulvarna behöver månen för att förvandlas, häruppe i norr finns inga sådana begränsningar...

Väsen i svt

Och ni glömmer väl inte tävlingen med Hitchcockanknytning nedan....

Novelltävling med Hitchcooktema

Mörkersdottir förlag anordnar en novelltävling med tema Hitchcock!

Skriv en psykolgisk thriller-novell som utspelar sig på en enda plats under några timmar, gärna med blinkningar till Hitchcock. Novellen ska vara på mellan 10 000-20 000 tecken och sista datum är 30 juni. Vinsten blir även denna gång ett lektörsutlåtande. Mejla ditt bidrag till info@morkersdottir.dinstudio.se.

Läs mer här!

Kvinnofrågan, av Anders Fager

För någon vecka sen så la Frida Edman upp en liten omröstning om ”Vem skulle du vilja vara i Svenska kulter?” här på skräckbloggen. Listan utgjordes av fyra kvinnor, en halvamfibie och den ständigt närvarande och i stort sett mänsklige Ingemar Fredman. Det tog ett par dagar innan jag reflekterade över bristen på män på listan. Speciellt män under 350 år. Det var lite egendomligt. Jag vet att jag skriver mycket om kvinnor, men är min värld så snedfördelad? Vi la i jämlikhetens namn till tre män (en sexåring, en kustjägare och en typ hundmänniska) på listan. Men ingen verkade bry sig. Vem vill vara Mattias Larsson, en ståtlig, stark och förnuftig ung man med AK4 och hårdrock i blick, när det går att vara Fisk-Malin? Som är till hälften fisk eller reptil.
Och omröstningen har rullat vidare. Förutom att folk röstar på Ingemar Fredman så röstar folk på tjejer. Och vi kan lyfta bort Fredman ur diskursen. Han är en urgammal, gubbsjuk, bibliofil och eftersom jag vet mer om honom än mina läsare så vet jag att det bara är en tidsfråga innan folk släpper honom som en het potatis.

Och så? Vilka kvinnor är det då folk tycker är intressanta? Den trasiga före detta lärarinnan Camilla i Hårdare hårdast? Eller den jordnära Nadine Kirovski i Lyckliga för evigt på östermalm? Icke, trots att de båda är i grund och botten goda och sympatiska karaktärer. Folkets val är My Witt och Sofie Granlund, tvenne självupptagna fullblodspykopater. Den ene är narcissistisk och redo att gå över lik för berömmelse, den andre våldsam och fullständigt likgiltig för andra människor än de i hennes flock. Jag kan förstå att de båda är intressanta, men ”vilja vara”? Jag skulle verkligen veta vad som gör att någon av mina läsare ”vill vara” My Witt eller
Sofie Granlund. Finns du, därute, oh tentakeltörstande, kvinnliga läsare, så skriv gärna ett inlägg här. Jag är jättenyfiken på hur identifieringen fungerar.

Detta sagt. Hur kommer det sig att jag skriver så mycket om kvinnor? Tänkte först kolla vad Joss Wheadon, som är en jävel på att skriva om starka kvinnor, haft att säga i frågan. Någon måste ju ha frågat honom samma sak. Sen tappade jag den tråden och ställde mig själv en motfråga: varför skriver jag inte mer om män? – Eh?
Svaret är nog enklare än jag trodde. För att män är rätt tråkiga och för att jag vet allt om dem, kanske. Jag har ägnat snart femtio år åt att vara man (svenskfödd, utbildad, trist i största allmänhet) och känner att jag förstår mig rätt bra på både mig själv och andra män. Män är oftast enkla, driftstyrda och utagerande.
De klättrar upp i trän bara för att och de slår varandra på käften istället för att kramas. Behagligt okomplicerat jämfört med det där andra könet. Men inte heller så spännande. Kanske är det så. Det är roligt att skriva om kvinnor just för att de ifrån mitt perspektiv är rätt skumma.
De föder barn och bakar cupcakes och dyrkar tentakelmonster och en massa annat mystiskt. Jag måste vara mer skärpt när jag skriver om mystiska och obegripliga ting. Noggrannare. Göra noggranna efterforskningar. Tänka mig in i saker. Den som tvivlar kan begrunda skillnaden mellan att skriva om kustjägaren Mattias Larsson och akvariehandlaren Malin Månson. Jag har i stort sett genomlevt Mattias Larssons liv, minus tentakelmonstren. Jag vet hur han fungerar ut i fingerspetsarna. Hela det där militära tänket och sättet att tolka verkligheten sitter i ryggraden på mig. Medan Malin. En kvinnlig hybrid. En ”deep one”. Hrm?
Hur tänker en sån? Och framför allt. Hur upplever hon sin kropp? Jag utsatte kvinnor i min omgivning för väldigt märkliga frågor medan jag skrev om Malin. ”Hur känns det att ha en livmoder? – Eh, nej. Jag gör research till en grej jag skriver. Jag är författare, sa jag inte det? Vänta, kom tillbaka…”
Det finns säkert en massa växlar att dra på detta, men varje gång jag försöker blogga så minns jag efter ett tag att jag faktiskt är apkass på att skriva den här sortens texter. Jag virrar bara bort mig.
Tror jag ska krypa in under min sten igen och skriva mer om tvillingarna Wallin, aktiva i Stockholm i denna dag. De är lika smala, bleka och hålögda, de avslutar varandras meningar och de skrattar gällt. De kan inte leva utan varandra. De sover i samma säng. Tar samma droger. De är jättekonstiga. Och jätteroliga att skriva om.

Vinn en biljett till demonfest hemma hos Anders Fager

Vi firar Frida Edmans fjärde bok, "De inneboende" med en demonfest hemma hos Anders Fager. Nu kan du vinna en biljett till festen. Svara på frågan: Vem ordnar Eyes wide shut-festen som slutar i tragik i "De inneboende"? Mejla ditt svar till info@morkersdottir.dinstudio.se

Novell: Infekterad, av Eira Andersson Ekre

Pappa har blivit biten. Det har gått några timmar, och jag försöker fortfarande acceptera det. Försöker fortfarande förklara för mig själv vad som hände. Att köttsåret som jag lade om för några timmar sedan inte kommer från en vass sten. En tappad kniv eller ett snedsteg i en trappa. Människotänder, tillhörande vad som nu endast är en skugga av en människokropp, borrade sig in i pappas vad i morse.

Vi har klarat oss så länge. Det känns hemskt att det ska sluta så här, men det känns inte som det finns något happy ending bortom det här. Bara mer våld. Mer död. Fyra dagar har vi kvar tillsammans. Vi har kommit överens om att jag ska krossa skallen på honom då. Om tre dagar kommer jag inte känna igen honom längre. Han kommer inte vara pappa längre. Men han kommer inte heller vara farlig. Vi kommer inte vakna av att han försöker gnaga upp våra kranier. Men dag fem kommer han vara helt transformerad. Dag fem kommer han vara en av dem. Dag fem kommer han attackera allt levande han ser. Så i slutet av dag fyra ska jag höja yxan och drämma in den i hans tinning.

Det började för tre år sedan. Jag har lite svårt att faktiskt ta in det. Att det faktiskt har gått tre år sedan den dagen. Dagen då världen förändrades för alltid.

Ni vet hur mänskligheten alltid är så ovetande? I skräckfilmer är vi alltid så korkade. Vi förstår inte vad som händer förrän det är för sent. Men det är bara filmdramaturgi. Allting gick annorlunda till i verkligheten. Bara dagar efter att viruset bröt ut förstod vi vad som höll på att ske. Men det hade inte hänt utan Brad Williams.

Brad Williams är den officiella hjälten. Den som fick oss att inse att zombieapokalypsen inte bara var ett flummigt uttryck. Något som skräcknördar världen över älskade att fördjupa sig i. Brad Williams fångade in en av de första infekterade. Därefter tog han med sig alla vapen han orkade bära och drog till närmaste nyhetsstation. Med den infekterade i ett tajt koppel. Han marcherade rakt fram till nyhetsuppläsaren. Höll alla andra i rummet borta från dem med hjälp av en skinande ny Glock. Och därefter kapade han kopplet.

Aldrig tidigare har något så blodigt visats i direktsändning. Men folk förstod. Brad lät oss se vad han sett dagen han kom hem och fann sin familj slaktad av det infekterade monstret. Hela världen höll andan. Drog sedan ett djupt andetag. Och därefter bröt helvetet lös.

Även om vi förstod tidigt, så förstod vi inte tidigt nog. Det fanns redan många infekterade i världen. Inte många jämfört med jordens totala antal invånare. Men ni fattar. Tillräckligt många för att inte kunna låsa in dem någonstans. Infekteringsprocessen tar som sagt fyra dagar. Den fjärde dagen har du helt tappat vad du en gång var, men är fortfarande inte ett direkt hot. På den femte är du inte människa längre. Du är bara hunger. En livsfarlig infektion med förmågan att gå omkring. Men under alla dessa fem dagar är dina kroppsvätskor lika smittande som ditt bett. En kyss, ett one night stand, och din partner är lika dömd som du är.

Min familj var snabb med att anpassa sig. Pappa har alltid varit bra på skytte. Vi litade på att han skulle klara av det här. Att med honom i vår grupp så skulle allting gå bra. Eller, egentligen… alla utom Jenna trodde det.

Jag säger ”trodde”, för samma dag som vi såg den infekterade slita nyhetsankaret i stycken sköt hon huvudet av sig. Jag var i samma rum. Hörde allt. Såg allt.

Hon såg mig i ögonen, och jag visste att någonting var fel.

”Mänskligheten kommer inte klara av det här”, sa hon tyst.

”Det är klart vi kommer”, svarade jag naivt. ”Vi klarar oss alltid till slut. Vi är som en parasit, och jordklotet är vår värd. Vi ger inte upp lätt.”

Så mötte hon min blick. Det kändes som om hon såg rakt igenom mig. ”Iris, lyssna på mig. Jag kan se slutet redan nu. Och det är inte vi som vinner.”

Och så plötsligt var den där. Pistolen pappa brukade ta med till skyttebanan varje lördag. Jag vet inte var hon hade gömt den. Och jag förstod inte vad hon tänkte göra innan mynningen redan närmade sig hennes huvud. Jag tror fan jag hörde skottet innan jag faktiskt reagerade.

Det är först nu jag inser att Jenna, trots allt, kanske hade rätt.

Blodsband är starkare än allt annat. Det bestämde vi redan de första veckorna. Vi skulle inte släppa in någon. Jag, mamma och Pappa skulle klara oss själva. Då var risken för svek som absolut minst. Långt inne visste vi att vi förr eller senare skulle behöva ändra inställningen. Beroende på hur världen förändrades skulle vi behöva finna nya människor. Forma relationer. Befolka planeten igen. Halle-fucking-luja.

Men det gick bra. Världen hade fått upp ögonen. Alla såg faran i vitögat. Gjorde sitt bästa. Men det verkar som om det vilar en förbannelse över mänskligheten. Om något kan gå fel så går det fel. Vilket betyder att även om du gör allting rätt så blir du biten tillslut. Ingen kan undfly infektionen för evigt.

Vad infektionen är vet vi inte. Inte så noga i alla fall. I början tog man de infekterade till fånga. Gjorde experiment. Men det gick snabbt åt helvete. Folk blev bitna eller infekterade på andra sätt. Så vi vet att det sprids snabbt. Sprids via kroppsvätskor. Alla kroppsvätskor. Det sätter sig i hjärnan. Får kroppen att fungera annorlunda. Tar bort och lägger till instinkter. Plötsligt verkar ingenting godare än människokött. Speciellt den delikata hjärnan. De är inte snabbare. Och verkligen inte intelligentare. Men de infekterade reagerar inte på smärta. De vill bara nå fram till sitt mål. Till varje pris. Framåt. Alltid framåt.

Personligen är jag inte särskilt bra på något. I alla fall inte något som var hjälpsamt när det kom till att bekämpa infekterade. Men jag har lärt mig mycket. Pappa däremot var beredd. Mer beredd än vi först trodde. Plötsligt visade det sig att vi hade inte bara en pistol hemma. Pappa hade ett helt artilleri. Och mamma orkade inte ens bli arg.

Mamma var en annan överraskning. Sju månader efter utbrottet hände det för första gången. Sju månader efter att hon bäddat min panna när jag var sjuk sågade hon granntanten mitt itu med en motorsåg. Mamma visade sig vara en jävel på närkamp. Det var något jag verkligen inte trodde om henne. Men hon tar allt som finns. Älskar att experimentera med nya verktyg. Hammare, yxor, stekpanna, tennisrack, pianotråd, bensin… och hennes favorit; motorsågarna.

Något av det första vi gjorde var räder. Först köpte vi två nya bilar. Innan industrierna helt kollapsat. Innan civilisationens undergång var officiell. Fyrhjulsdrift på båda. Obviously. Därefter köpte vi ammunition. Mer vapen. Och sedan stal vi ännu mer. Vi köpte bensin. Stal bensin. Fyllde källaren till stor del med bensindunkar. För Pappa såg allting långsiktigt. Han insåg att det skulle ta lång tid för mänskligheten att hämta sig. Att flera år skulle komma att passera då alla industrier skulle stå stilla.

Tyvärr hade han rätt.

Några månader efter invasionen slutade nyheterna sända. Ett knappt år efter utbrottet förlorade vi elen. Inget internet. Mitt liv förlorade mening ett tag. För finns det en tidpunkt då du verkligen behöver datorns eskapism är det när infekterade vandrar omkring på gatorna. Även om antalet vänner online minskar för varje dag som passerar. Även om det inte finns kändisar att klaga över, och all spelproduktion står stilla. Min dator var min räddning det där första året. Sedan lyckades jag rycka upp mig. Inse att jag kunde överleva i alla fall. Och bara dagar senare fanns ingen bensin att finna någonstans. Som tur var hade vi fortfarande vårt förråd. För pappa är bäst.

Två år senare hade vi svårt att hitta mat. Vattnet hade sedan länge slutat rinna. Och det vi kom över kunde vi inte lita på. Kroppsvätskor sprids lätt. Dricker du fel vatten kan allting gå åt helvete. Två år efter utbrottet gjorde vi vår första riktigt naturvidriga handling. En man upptäckte oss och bad om att få sova över hos oss. Till skillnad från alla andra försökte vi aldrig fly någonstans. Istället såg vi till att göra vårt hus till ett fort. Ingen jävel kunde ta sig in.

Så vi lät honom sova över. Så vi drogade honom. Så vi band fast honom i en säng. Mamma lät honom dricka infekterat vatten hon försökt rena. Sedan höll vi honom drogad i fem dagar. Faktumet att vi kunde droga honom var bevis nog för att reningen funkat. Infekterade reagerar inte på droger och medicin som människor gör. De är inte som oss. De är monster.

Efter fem dagar väckte vi mannen ur hans drogade tillstånd. Han var förvirrad, men helt mänsklig. Vi sa att han hade haft hög feber. Gav honom en dunk renat vatten när han gav sig av. Gjorde vårt bästa för att glömma vad vi gjort. Men å andra sidan, när du överlevt apokalypsen är du förändrad. Du gör allt för att överleva. På sätt och vis blir du lika mycket ett monster som dem.

När man överlevt något som det här tror man att man är oövervinnerlig. I alla filmer och böcker räcker det. Har man överlevt själva kulmineringen av zombies så är man säker sedan. Men vi vet ju alla att film och verklighet inte är samma sak. Bara för att du överlevt infektionen betyder det inte att du inte kan bryta ett ben. Bli skjuten. Bli sjuk.

Det var just det som hände. Mamma blev sjuk.

Från ingenstans. En dag svimmade hon. Veckan efter fick hon feber. Vi har ingen läkarutbildning. Vissa mediciner funkar. Andra har passerat utgångsdatum för länge sedan. Det finns ingen att fråga om hjälp. Bara hjärnhungriga monster som drar fram genom staden. Och mamma är viktig. Utan hennes är vi ett svagt team. Pappa är en löjligt bra skytt, men mamma är bäst på närkamperna. Har en väldigt hög toleransnivå för blod och uppsågade monster. Det har inte jag. Jag gör vad som krävs. Men oftast motvilligt.

Vi tror att om vi överlever en katastrof så är vi immuna mot allt annat. Men fan, du kan dö av ett fästigbett. Yippie-Ka-Yay Motherfucker.

Några månader innan mamma blev sjuk började vi inse vad för typ av värld vi hamnat i. Vad allting hade blivit. Jag och pappa var ute på en räd. Skulle få tag i mer ammunition. Men efter tillslag mot två affärer och en militäranläggning insåg vi fakta. Ammunitionen började ta slut. Alla lager var redan tömda. Och alla industrier låg nere.

Tillbaka till nutid igen. Eller igår-tid. Ah, whatever. Så där låg mamma. Yr av feber och mumlade i sömnen. Och det var såklart då som de infekterade jävlarna dök upp. Ett gäng på tio tjugo stycken. Vi räknar dem aldrig. Om man räknar kan fel impulser slås på i hjärnan. Helt plötsligt är logiken igång. Skriker ”tjugosju stycken? I helvete heller! Jag drar!”

Som Jennas logik triggades igång när allting började.

Och vi lyckades slå tillbaka. Trots att pappas ammunition tog slut efter att ha fällt tre av dem. Trots att vi fick ta hand om nästan alla för hand. När det bara var tre fyra kvar så hände det. Jag snubblade, och en av de infekterade högg omedelbart mot strupen. Pappa skrek till. Kastade sig i vägen. Allting hände i slow-motion, och jag kunde se rakt in i ögonen på monstret medan dess tänder långsamt grävde sig in i pappas ben.

Där någonstans blev jag riktigt jävla arg. Du kan bita vem fan du vill, men inte min pappa. Så sekunden senare var huvudet krossat på den jävla muppen. Att ta hand om de tre sista var inte så svårt. Pappa är en fighter.

Så här är vi nu. Sitter bredvid mammas säng i vårt barrikaderade hus. Ler och säger att allting kommer bli bra. Trots att vi ser att hon mer och mer försvinner. Trots att vi har slut på smärtstillande. Slut på ammunition. Slut på bensin. Trots att pappa kommer förvandlas till ett monster inom loppet av några dagar. Om mamma bara varit lite mer vid medvetande hade hon märkt att något är fel. Att pappa sitter långt bort från oss. Har knutit en scarf över näsa och mun. Att han inte rör vid henne utan att ha ett tygstycke emellan. Men hon är i sin egen värld vid det här laget. Bara att höra våra röster räcker för att göra henne glad. Räcker för att hålla hennes humör uppe.

Två dagar senare börjar Pappas förändring märkas. Han är fortfarande pappa, men väldigt olik sig själv. Pappa med hjärnhinneinflammation, kanske. Eller med en allvarlig frontallobsskada. Men när han ler eller skrattar så vet jag att en liten del av honom finns kvar där inne. Mamma däremot verkar nästan helt ha försvunnit vid det här laget. Vi har bestämt vad vi ska göra. Det är dags.

”Monica”, viskar pappa. Mamma vrider långsamt på huvudet. Ögonen far fram och tillbaka, lyckas inte fokusera.

”Mhm?” mumlar hon. Hennes röst är mjuk. Ovetande. Som om hon har glömt de sista åren. Glömt vad som drar fram på gatorna utanför.

”Jag älskar dig väldigt mycket.” Hans tal sluddrar lite. Jag ser hans blick irra i rummet ett tag. Tappar fokus. Men jag avbryter honom inte. Jag vet att han kommer hitta tillbaka. ”Allting kommer bli bra.”

Sedan skär han upp mammas handleder med ett rakblad. Det går snabbt. Hon reagerar inte ens. Är nästan medvetslös till att börja med. Även om jag känner mig illamående så vet jag att det är bäst. Barmhärtigast. För hon är redan död, och vi kan inte ta henne med oss. Eller snarare; jag kan inte ta henne med mig. Och när huset står tomt kommer de infekterade söka igenom det förr eller senare. De kommer alltid tillslut. Då vill vi att hon redan är död. Så att hon inte kan bli en av dem.

”Din tur gumman”, säger pappa svagt. Jag svajar till där jag står.

”Jag vet inte om jag klarar det”, svarar jag. ”Du har minst en dag kvar. Jag vill inte förlora dig för tidigt.”

”För tidigt finns inte. Jag kan inte ens hålla om dig.” Rösten är barsk nu. Han har bestämt sig, och det enda som står i vägen är jag. ”Det finns så otroligt många sätt som jag kan råka smitta dig på. Utan att mena det. Och utan att ha förlorat mig själv helt. Jag vill inte det.”

Jag böjer mig ner och plockar upp yxan från golvet. Den väger tungt i mina händer. Plötsligt ser pappa väldigt bräcklig ut. Pappa som alltid har sett stor och stark ut. Från ingenstans blir jag medveten om hur lätt det är att ha sönder honom. Hur jag bara behöver svänga yxan en gång. Sedan kommer han aldrig resa sig igen.

”Jag vet att det är svårt”, säger han. Sluddrar ännu mer. ”Men du är stark. Det kommer vara svårt, men vi är inte dem enda. Du kommer hitta andra människor, och allting kommer bli bra. Jag är bara tacksam, okej?”

Jag har aldrig varit bra på avsked. Så jag svingar yxan innan han säger något mer. Sedan blir allting tyst. Samma tystnad som spred sig den där dagen då Jenna sköt skallen av sig. En tystnad fylld av ensamhet. Och död. En medvetenhet, liksom. Jag tror faktiskt att Jenna hade rätt. Att hon gjorde det enda vettiga. Men det är lite svårt att tycka det nu.

Det viktigaste nu är att överleva. Jag ska ta mig ut ur huset. Slå ihjäl så många infekterade jag bara kan. Jag ska leta reda på människor. Jag ska lära dem hur man renar vatten. Förklara hur det funkar. Sprida ordet. Jag tänker inte dö än. Människan är jordens ursprungliga parasit, och ta mig fan, jag tänker inte låta någon halvmuterad kopia knuffa ner oss från tronen.

Att tänka det är så enkelt. Men bara minuten efter att jag gått ut på gatan hör jag dem. Sneglar över axeln. De är inte snabba, men de har sett mig. Är på väg. Jag börjar springa. Det är enkelt att vara tuff inuti, i tankarna. I sitt barrikaderade hus. Men sedan går man ut i verkligheten. Det enda du egentligen kan göra är att fly.

Sometimes my arms bend back, av Frida Edman

På 90-talet blev jag skräckfrälst. Jag var kanske 14, eller 15 när den underbart läskiga TV-serien Twin peaks startade. Älskade stämningen, karaktärerna, musiken. Lärde mig spela Twin peaks-themelåten på min plastiga keybord i flickrummet i Mjölby. Jag såg de flesta avsnitten utan att blunda, alla utom det allra sista då jag och min bror satt bakom TV:n och pappa fick berätta vad som utspelade sig på skärmen. Sedan kom Riket som också skrämde livet ur mig på ett kittlande, härligt vis. Jag läste Jurtjyrkogården, Carrie, Det och nu bortglömda titlar av Dean R Koontz.

Ju mer film man ser desto mer klarar man av. Försökte se The shining som 23-åring men skrek åt min kompis att stänga av vid ”Redrum, redrum”, trots att jag pimplat öl för att våga. Nu har jag klarat slutscenen i Twin peaks, även om jag fortfarande ryser på gränsen till smärta när Laura Palmer med sitt baklängestal viskar ”Sometimes my arms bend back.”

Äntligen rör det sig i skräcklitteraturen i Sverige och detta år kommer bli ett skräckens år, var så säkra! Inom kort kan ni vänta er fler skräcknoveller här på bloggen. Har ni frågor om bloggen, författarna, synpunkter eller annat kontakta mig eller Maths Nilsson som fungerar som redaktörer. frida@morkersdottir.dinstudio.se, maths_nilsson@yahoo.se

Ha det gött!

Caroline i radio

På måndag nästa vecka pratar Caroline L Jensen skräck i radio: "Morgon i P4" kl. 8.30

Det kommer en skräckvåg... av Caroline L Jensen

Det kommer en skräckvåg in över landet. Just nu väller den fram ur alla upptänklig skrymslen och vrår. Allt ifrån ”snällskräck” av typen Twilight, till mustig, Lovecraftdoftande fasa från Anders Fager. Varför det? Varför nu?
Jag tror att människan alltid har gillat det fasansfulla och rysliga. Jag tror att det finns en naturlig förklaring till varför det blir just spökhistorier som berättas när vi sitter runt en lägereld en mörk natt, och inte söta, glada fabler, till exempel. I viss mån tror jag att det beror på att vi är så bortskämda med trygghet att vi faktiskt har råd att skrämma upp oss själva med påhittade historier. Och det är ju faktiskt lite skönt att bli rädd, eller hur?
Jag har också en gång läst att kultur och underhållning i allmänhet, och kultur av det komiska eller det mörka slaget i synnerhet, alltid får sig ett uppsving i svåra tider. För att vi inte vill fokusera på det verkliga skrämmande som omger oss, utan hellre distraherar oss med påhittade fasor. Alltså skulle de senaste årens ekonomiska kris världen över, och det politiskt instabila läget bland annat i Mellanöstern och inte minst Afrika just nu, kunna vara en förklaring. Det vet jag inte. Jag tycker att även det låter rimligt. Oavsett om vi är trygga, eller om vi känner att världen gungar under våra fötter finns det alltså en trovärdig förklaring, och en anledning till att läsa skräck. Är det inte härligt?
Givetvis har serier som Twilight gjort sitt till saken (även Harry Potter får nog ha en liten eloge här) – om tillräckligt många läser och fascineras av fantastik och det makabra så har kulturnissarna inget annat val än att skriva om det. Skrivs det om det blir det kanske lättare för folk att våga satsa, både från förlags- och från författarhåll, och om fler skriver skräck, och om vi tänker oss att kvaliteten följer en normalfördelningskurva, så ökar också antalet bra skräckböcker på marknaden. Det blir en självfodrande cirkel.
Kanske.
Förhoppningsvis.
Vi ser också att den som tidigare sågs som kiosklitteraturens ansikte utåt – Stephen King – långsamt har vunnit förtroende som en riktigt duktig författare. Numera kallas han ”vår tids Charles Dickens”, och hans böckers litterära kvaliteter diskuteras bland så kallat seriösa litteraturmänniskor, något som inte hade varit möjligt för bara tio år sedan. Det är inte längre fult att skriva, läsa och älska skräck. Vi tillhör måhända fortfarande, som kollektiv sett, bottenskrapet i kultursidornas ögon, men botten har börjar häva sig uppåt och här och där bryter öar upp i kulturhavet, som ”de fina” inte kan ignorera. John Ajvide Lindqvist är en sådan ö. Andreas Roman är en annan. Amanda Hellberg en tredje. Åsa Schwarz en fjärde. Anders Fager har brutit ny mark och fört in tentakelsplatter i bästa Lovecrafttradition i det svenska folkhemmet, uppbackad av ett stort förlag. Det är underbart, och på tiden! Det har till och med startats ett nytt förlag som riktar in sig på just skräck, Mörkersdottir förlag. Man kan fråga sig varför det dröjde så länge.
Men om jag nu är så skräckfrälst, varför skrev jag två böcker först, som inte var det minsta skräckiga? Svaret, mina vänner, är enkelt.
Att jag har väntat till min tredje bok med att själv ge mig in i genren beror helt enkelt på att jag inte har känt att jag har haft verktygen förut.
Det är oerhört svårt att skriva bra skräck, och först nu, efter två publicerade romaner, kände jag att jag hade förmågan. Att skriva böcker och noveller är, precis som alla andra hantverk, något man blir bättre på ju mer man gör det. Jag har utvecklats. Blivit bättre. Först nu har jag vågat bege mig till min favoritgenre.
Efter min andra roman, Fru Bengtssons andliga uppvaknande, som ju faktiskt också är fantastik, om än humoristisk sådan, skrev jag en skräcknovell, Plock, plock, och skickade in den till en stor, genrespecifik tävling. Jag ville kolla av min förmåga, kan man väl säga. När novellen vann första pris i tävlingen kände jag att det var dags att träda in i skräcken på riktigt, och skriva en roman. En trilogi, till och med.
Jag har alltid vetat att det är i skräcken jag hör hemma. Det är som sagt mysigt här. Och lite rått. Jag börjar nästan spinna som en katt bara jag tänker på det.
Läs även andra bloggares åsikter om skräck, vargsläkte, bok, böcker

Jonas Lejon om skräckskrivande och debuten

När jag var liten trodde jag på spöken.

Tunga mardrömmar gjorde att jag hade svårt att sova under barndomen. Drömmar om skuggade figurer som vakade runt min säng och ville få tag på mig med sina långa händer. Min mamma brukade lugna ner mig genom att berätta att vår tjocka katt Oscar åt upp spöken. Jag kände mig alltid tryggare då den sura katten sov i min säng, men lärde mig ändå aldrig att sova på riktigt.

När jag växte in i den tidiga tonårsperioden hade jag det svårt, precis som alla andra. Hormonerna ändrade mitt humör och gjorde mig deppig. Nätterna spenderades med tv- och dataspel, ja, allting som kunde hålla mig sysselsatt tills jag inte längre orkade vara vaken. Mardrömmarna blev värre och mer tydliga. Sömn fortsatte vara någonting jag skydde allt starkare. Runt den här tiden lånade jag en bok av min mamma: Bilbo, och drömde mig bort till en annan värld, så långt borta jag kunde komma, det gav mig lite frid.

Jag blev äldre och läste mer, tills jag inte orkade läsa fantasy-böcker längre. Deras värld kändes för främmande och jag kunde inte relatera till den längre. Gymnasiet söktes till och jag kom in. Jag gjorde det smarta valet och undvek att välja samma linje som mina vänner, kompisval är ju någonting man inte skulle göra. Naturligtvis vantrivdes jag i min klass och kunde inte relatera till någon av klasskamraterna. Mardrömmarna blev allt värre och jag började skolka bort större delen av skoltiden. Som alla andra tonåringar kände jag att ingen förstod mig.

Då fann jag en bok med samlade skräcknoveller och fann där en helt ny värld. Författare som visade mig historier ur helt nya synvinklar och visade att jag inte var så konstig som jag trodde. Mardrömmarna blev allt starkare, men jag började utnyttja dem och gjorde trevande försök att skriva själv. Det gav mig någonting konstruktivt att göra med de långa nätterna då jag suttit och bara väntat på att sömnen skulle komma.

Nu är jag 24 år gammal och mardrömmarna finns fortfarande kvar. Skillnaden är att jag har lärt mig att leva med dem, de är trotts allt en del av mig och utan dem hade jag inte varit den jag är idag. Jag ser fortfarande skuggade figurer runt min säng och vaknar upp skrikandes på morgnarna, men jag är å andra sidan aldrig så lycklig som då jag sitter själv mitt i natten och skriver på mina böcker.

Nu är jag vuxen och jag tror fortfarande på spöken.

Vargsläkte

Recension av Caroline L Jensens Lykanthropos I - Vargsläkte här!

Marmeladkungen intervjuar...

...Anders Fager angående Svenska kulter.

Lite gott o blandat...

Intresserad av vampyrer, tomtar o troll? Kanske lust att grotta ner dig ordentligt? Varför inte läsa en kurs, spana in denna länk i så fall (tyvärr är väl hemsidan förSKRÄCKlig....).


Ni missar väl inte varulvskvinnan Caroline Jensen signerar böcker i Science Fiction Bokhandeln i Göterborg den 21 maj. Närmare bestämt är det hennes nya bok Vargsläkte som det ska signeras i, en bok som fått lysande recensioner. Läs mer här.


Men som vanligt är väl verkligheten mer skrämmande än någon bok, eller vad sägs om det här:
En man i Slovakien annonserade efter någon som kunde tänka sig att bli hans middag. Och han fick svar av en schweizisk man...
Påminner mig om en annan historia i precis samma anda men den gick ända till slutet om jag minns rätt dvs han hamnade på tallriken... Frågan var om han gjort sig skyldig till mord eller inte, han hade ju velat bli mat. Jaja, Rammstein gjorde förresten en låt om just den händelsen, såg den konserten i Hamburg. Grym!

Nähe, kanske skulle ta sig en liten köttabit... ;-)

//Maths

Barnen på taket, en skräcknovell av Anders Fager

Rykande färsk och saftig! Läs den här!

Demonic

Vinnare i Mörkersdottir förlags skräckpoemtävling blev Jenny Persson med "Demonic".

No, don’t come here
The demon is restless tonight
I feel it moving my muscles
Pulsing through my veins
No, don’t touch me
The demon is raging tonight
I hear it screaming in my head
Tearing at my memories
No, don’t love me
The demon is starving tonight
I taste its hunger in my mouth
Wanting to devour you