Novell: Infekterad, av Eira Andersson Ekre

Pappa har blivit biten. Det har gått några timmar, och jag försöker fortfarande acceptera det. Försöker fortfarande förklara för mig själv vad som hände. Att köttsåret som jag lade om för några timmar sedan inte kommer från en vass sten. En tappad kniv eller ett snedsteg i en trappa. Människotänder, tillhörande vad som nu endast är en skugga av en människokropp, borrade sig in i pappas vad i morse.

Vi har klarat oss så länge. Det känns hemskt att det ska sluta så här, men det känns inte som det finns något happy ending bortom det här. Bara mer våld. Mer död. Fyra dagar har vi kvar tillsammans. Vi har kommit överens om att jag ska krossa skallen på honom då. Om tre dagar kommer jag inte känna igen honom längre. Han kommer inte vara pappa längre. Men han kommer inte heller vara farlig. Vi kommer inte vakna av att han försöker gnaga upp våra kranier. Men dag fem kommer han vara helt transformerad. Dag fem kommer han vara en av dem. Dag fem kommer han attackera allt levande han ser. Så i slutet av dag fyra ska jag höja yxan och drämma in den i hans tinning.

Det började för tre år sedan. Jag har lite svårt att faktiskt ta in det. Att det faktiskt har gått tre år sedan den dagen. Dagen då världen förändrades för alltid.

Ni vet hur mänskligheten alltid är så ovetande? I skräckfilmer är vi alltid så korkade. Vi förstår inte vad som händer förrän det är för sent. Men det är bara filmdramaturgi. Allting gick annorlunda till i verkligheten. Bara dagar efter att viruset bröt ut förstod vi vad som höll på att ske. Men det hade inte hänt utan Brad Williams.

Brad Williams är den officiella hjälten. Den som fick oss att inse att zombieapokalypsen inte bara var ett flummigt uttryck. Något som skräcknördar världen över älskade att fördjupa sig i. Brad Williams fångade in en av de första infekterade. Därefter tog han med sig alla vapen han orkade bära och drog till närmaste nyhetsstation. Med den infekterade i ett tajt koppel. Han marcherade rakt fram till nyhetsuppläsaren. Höll alla andra i rummet borta från dem med hjälp av en skinande ny Glock. Och därefter kapade han kopplet.

Aldrig tidigare har något så blodigt visats i direktsändning. Men folk förstod. Brad lät oss se vad han sett dagen han kom hem och fann sin familj slaktad av det infekterade monstret. Hela världen höll andan. Drog sedan ett djupt andetag. Och därefter bröt helvetet lös.

Även om vi förstod tidigt, så förstod vi inte tidigt nog. Det fanns redan många infekterade i världen. Inte många jämfört med jordens totala antal invånare. Men ni fattar. Tillräckligt många för att inte kunna låsa in dem någonstans. Infekteringsprocessen tar som sagt fyra dagar. Den fjärde dagen har du helt tappat vad du en gång var, men är fortfarande inte ett direkt hot. På den femte är du inte människa längre. Du är bara hunger. En livsfarlig infektion med förmågan att gå omkring. Men under alla dessa fem dagar är dina kroppsvätskor lika smittande som ditt bett. En kyss, ett one night stand, och din partner är lika dömd som du är.

Min familj var snabb med att anpassa sig. Pappa har alltid varit bra på skytte. Vi litade på att han skulle klara av det här. Att med honom i vår grupp så skulle allting gå bra. Eller, egentligen… alla utom Jenna trodde det.

Jag säger ”trodde”, för samma dag som vi såg den infekterade slita nyhetsankaret i stycken sköt hon huvudet av sig. Jag var i samma rum. Hörde allt. Såg allt.

Hon såg mig i ögonen, och jag visste att någonting var fel.

”Mänskligheten kommer inte klara av det här”, sa hon tyst.

”Det är klart vi kommer”, svarade jag naivt. ”Vi klarar oss alltid till slut. Vi är som en parasit, och jordklotet är vår värd. Vi ger inte upp lätt.”

Så mötte hon min blick. Det kändes som om hon såg rakt igenom mig. ”Iris, lyssna på mig. Jag kan se slutet redan nu. Och det är inte vi som vinner.”

Och så plötsligt var den där. Pistolen pappa brukade ta med till skyttebanan varje lördag. Jag vet inte var hon hade gömt den. Och jag förstod inte vad hon tänkte göra innan mynningen redan närmade sig hennes huvud. Jag tror fan jag hörde skottet innan jag faktiskt reagerade.

Det är först nu jag inser att Jenna, trots allt, kanske hade rätt.

Blodsband är starkare än allt annat. Det bestämde vi redan de första veckorna. Vi skulle inte släppa in någon. Jag, mamma och Pappa skulle klara oss själva. Då var risken för svek som absolut minst. Långt inne visste vi att vi förr eller senare skulle behöva ändra inställningen. Beroende på hur världen förändrades skulle vi behöva finna nya människor. Forma relationer. Befolka planeten igen. Halle-fucking-luja.

Men det gick bra. Världen hade fått upp ögonen. Alla såg faran i vitögat. Gjorde sitt bästa. Men det verkar som om det vilar en förbannelse över mänskligheten. Om något kan gå fel så går det fel. Vilket betyder att även om du gör allting rätt så blir du biten tillslut. Ingen kan undfly infektionen för evigt.

Vad infektionen är vet vi inte. Inte så noga i alla fall. I början tog man de infekterade till fånga. Gjorde experiment. Men det gick snabbt åt helvete. Folk blev bitna eller infekterade på andra sätt. Så vi vet att det sprids snabbt. Sprids via kroppsvätskor. Alla kroppsvätskor. Det sätter sig i hjärnan. Får kroppen att fungera annorlunda. Tar bort och lägger till instinkter. Plötsligt verkar ingenting godare än människokött. Speciellt den delikata hjärnan. De är inte snabbare. Och verkligen inte intelligentare. Men de infekterade reagerar inte på smärta. De vill bara nå fram till sitt mål. Till varje pris. Framåt. Alltid framåt.

Personligen är jag inte särskilt bra på något. I alla fall inte något som var hjälpsamt när det kom till att bekämpa infekterade. Men jag har lärt mig mycket. Pappa däremot var beredd. Mer beredd än vi först trodde. Plötsligt visade det sig att vi hade inte bara en pistol hemma. Pappa hade ett helt artilleri. Och mamma orkade inte ens bli arg.

Mamma var en annan överraskning. Sju månader efter utbrottet hände det för första gången. Sju månader efter att hon bäddat min panna när jag var sjuk sågade hon granntanten mitt itu med en motorsåg. Mamma visade sig vara en jävel på närkamp. Det var något jag verkligen inte trodde om henne. Men hon tar allt som finns. Älskar att experimentera med nya verktyg. Hammare, yxor, stekpanna, tennisrack, pianotråd, bensin… och hennes favorit; motorsågarna.

Något av det första vi gjorde var räder. Först köpte vi två nya bilar. Innan industrierna helt kollapsat. Innan civilisationens undergång var officiell. Fyrhjulsdrift på båda. Obviously. Därefter köpte vi ammunition. Mer vapen. Och sedan stal vi ännu mer. Vi köpte bensin. Stal bensin. Fyllde källaren till stor del med bensindunkar. För Pappa såg allting långsiktigt. Han insåg att det skulle ta lång tid för mänskligheten att hämta sig. Att flera år skulle komma att passera då alla industrier skulle stå stilla.

Tyvärr hade han rätt.

Några månader efter invasionen slutade nyheterna sända. Ett knappt år efter utbrottet förlorade vi elen. Inget internet. Mitt liv förlorade mening ett tag. För finns det en tidpunkt då du verkligen behöver datorns eskapism är det när infekterade vandrar omkring på gatorna. Även om antalet vänner online minskar för varje dag som passerar. Även om det inte finns kändisar att klaga över, och all spelproduktion står stilla. Min dator var min räddning det där första året. Sedan lyckades jag rycka upp mig. Inse att jag kunde överleva i alla fall. Och bara dagar senare fanns ingen bensin att finna någonstans. Som tur var hade vi fortfarande vårt förråd. För pappa är bäst.

Två år senare hade vi svårt att hitta mat. Vattnet hade sedan länge slutat rinna. Och det vi kom över kunde vi inte lita på. Kroppsvätskor sprids lätt. Dricker du fel vatten kan allting gå åt helvete. Två år efter utbrottet gjorde vi vår första riktigt naturvidriga handling. En man upptäckte oss och bad om att få sova över hos oss. Till skillnad från alla andra försökte vi aldrig fly någonstans. Istället såg vi till att göra vårt hus till ett fort. Ingen jävel kunde ta sig in.

Så vi lät honom sova över. Så vi drogade honom. Så vi band fast honom i en säng. Mamma lät honom dricka infekterat vatten hon försökt rena. Sedan höll vi honom drogad i fem dagar. Faktumet att vi kunde droga honom var bevis nog för att reningen funkat. Infekterade reagerar inte på droger och medicin som människor gör. De är inte som oss. De är monster.

Efter fem dagar väckte vi mannen ur hans drogade tillstånd. Han var förvirrad, men helt mänsklig. Vi sa att han hade haft hög feber. Gav honom en dunk renat vatten när han gav sig av. Gjorde vårt bästa för att glömma vad vi gjort. Men å andra sidan, när du överlevt apokalypsen är du förändrad. Du gör allt för att överleva. På sätt och vis blir du lika mycket ett monster som dem.

När man överlevt något som det här tror man att man är oövervinnerlig. I alla filmer och böcker räcker det. Har man överlevt själva kulmineringen av zombies så är man säker sedan. Men vi vet ju alla att film och verklighet inte är samma sak. Bara för att du överlevt infektionen betyder det inte att du inte kan bryta ett ben. Bli skjuten. Bli sjuk.

Det var just det som hände. Mamma blev sjuk.

Från ingenstans. En dag svimmade hon. Veckan efter fick hon feber. Vi har ingen läkarutbildning. Vissa mediciner funkar. Andra har passerat utgångsdatum för länge sedan. Det finns ingen att fråga om hjälp. Bara hjärnhungriga monster som drar fram genom staden. Och mamma är viktig. Utan hennes är vi ett svagt team. Pappa är en löjligt bra skytt, men mamma är bäst på närkamperna. Har en väldigt hög toleransnivå för blod och uppsågade monster. Det har inte jag. Jag gör vad som krävs. Men oftast motvilligt.

Vi tror att om vi överlever en katastrof så är vi immuna mot allt annat. Men fan, du kan dö av ett fästigbett. Yippie-Ka-Yay Motherfucker.

Några månader innan mamma blev sjuk började vi inse vad för typ av värld vi hamnat i. Vad allting hade blivit. Jag och pappa var ute på en räd. Skulle få tag i mer ammunition. Men efter tillslag mot två affärer och en militäranläggning insåg vi fakta. Ammunitionen började ta slut. Alla lager var redan tömda. Och alla industrier låg nere.

Tillbaka till nutid igen. Eller igår-tid. Ah, whatever. Så där låg mamma. Yr av feber och mumlade i sömnen. Och det var såklart då som de infekterade jävlarna dök upp. Ett gäng på tio tjugo stycken. Vi räknar dem aldrig. Om man räknar kan fel impulser slås på i hjärnan. Helt plötsligt är logiken igång. Skriker ”tjugosju stycken? I helvete heller! Jag drar!”

Som Jennas logik triggades igång när allting började.

Och vi lyckades slå tillbaka. Trots att pappas ammunition tog slut efter att ha fällt tre av dem. Trots att vi fick ta hand om nästan alla för hand. När det bara var tre fyra kvar så hände det. Jag snubblade, och en av de infekterade högg omedelbart mot strupen. Pappa skrek till. Kastade sig i vägen. Allting hände i slow-motion, och jag kunde se rakt in i ögonen på monstret medan dess tänder långsamt grävde sig in i pappas ben.

Där någonstans blev jag riktigt jävla arg. Du kan bita vem fan du vill, men inte min pappa. Så sekunden senare var huvudet krossat på den jävla muppen. Att ta hand om de tre sista var inte så svårt. Pappa är en fighter.

Så här är vi nu. Sitter bredvid mammas säng i vårt barrikaderade hus. Ler och säger att allting kommer bli bra. Trots att vi ser att hon mer och mer försvinner. Trots att vi har slut på smärtstillande. Slut på ammunition. Slut på bensin. Trots att pappa kommer förvandlas till ett monster inom loppet av några dagar. Om mamma bara varit lite mer vid medvetande hade hon märkt att något är fel. Att pappa sitter långt bort från oss. Har knutit en scarf över näsa och mun. Att han inte rör vid henne utan att ha ett tygstycke emellan. Men hon är i sin egen värld vid det här laget. Bara att höra våra röster räcker för att göra henne glad. Räcker för att hålla hennes humör uppe.

Två dagar senare börjar Pappas förändring märkas. Han är fortfarande pappa, men väldigt olik sig själv. Pappa med hjärnhinneinflammation, kanske. Eller med en allvarlig frontallobsskada. Men när han ler eller skrattar så vet jag att en liten del av honom finns kvar där inne. Mamma däremot verkar nästan helt ha försvunnit vid det här laget. Vi har bestämt vad vi ska göra. Det är dags.

”Monica”, viskar pappa. Mamma vrider långsamt på huvudet. Ögonen far fram och tillbaka, lyckas inte fokusera.

”Mhm?” mumlar hon. Hennes röst är mjuk. Ovetande. Som om hon har glömt de sista åren. Glömt vad som drar fram på gatorna utanför.

”Jag älskar dig väldigt mycket.” Hans tal sluddrar lite. Jag ser hans blick irra i rummet ett tag. Tappar fokus. Men jag avbryter honom inte. Jag vet att han kommer hitta tillbaka. ”Allting kommer bli bra.”

Sedan skär han upp mammas handleder med ett rakblad. Det går snabbt. Hon reagerar inte ens. Är nästan medvetslös till att börja med. Även om jag känner mig illamående så vet jag att det är bäst. Barmhärtigast. För hon är redan död, och vi kan inte ta henne med oss. Eller snarare; jag kan inte ta henne med mig. Och när huset står tomt kommer de infekterade söka igenom det förr eller senare. De kommer alltid tillslut. Då vill vi att hon redan är död. Så att hon inte kan bli en av dem.

”Din tur gumman”, säger pappa svagt. Jag svajar till där jag står.

”Jag vet inte om jag klarar det”, svarar jag. ”Du har minst en dag kvar. Jag vill inte förlora dig för tidigt.”

”För tidigt finns inte. Jag kan inte ens hålla om dig.” Rösten är barsk nu. Han har bestämt sig, och det enda som står i vägen är jag. ”Det finns så otroligt många sätt som jag kan råka smitta dig på. Utan att mena det. Och utan att ha förlorat mig själv helt. Jag vill inte det.”

Jag böjer mig ner och plockar upp yxan från golvet. Den väger tungt i mina händer. Plötsligt ser pappa väldigt bräcklig ut. Pappa som alltid har sett stor och stark ut. Från ingenstans blir jag medveten om hur lätt det är att ha sönder honom. Hur jag bara behöver svänga yxan en gång. Sedan kommer han aldrig resa sig igen.

”Jag vet att det är svårt”, säger han. Sluddrar ännu mer. ”Men du är stark. Det kommer vara svårt, men vi är inte dem enda. Du kommer hitta andra människor, och allting kommer bli bra. Jag är bara tacksam, okej?”

Jag har aldrig varit bra på avsked. Så jag svingar yxan innan han säger något mer. Sedan blir allting tyst. Samma tystnad som spred sig den där dagen då Jenna sköt skallen av sig. En tystnad fylld av ensamhet. Och död. En medvetenhet, liksom. Jag tror faktiskt att Jenna hade rätt. Att hon gjorde det enda vettiga. Men det är lite svårt att tycka det nu.

Det viktigaste nu är att överleva. Jag ska ta mig ut ur huset. Slå ihjäl så många infekterade jag bara kan. Jag ska leta reda på människor. Jag ska lära dem hur man renar vatten. Förklara hur det funkar. Sprida ordet. Jag tänker inte dö än. Människan är jordens ursprungliga parasit, och ta mig fan, jag tänker inte låta någon halvmuterad kopia knuffa ner oss från tronen.

Att tänka det är så enkelt. Men bara minuten efter att jag gått ut på gatan hör jag dem. Sneglar över axeln. De är inte snabba, men de har sett mig. Är på väg. Jag börjar springa. Det är enkelt att vara tuff inuti, i tankarna. I sitt barrikaderade hus. Men sedan går man ut i verkligheten. Det enda du egentligen kan göra är att fly.