När jag var liten trodde jag på spöken.
Tunga mardrömmar gjorde att jag hade svårt att sova under barndomen. Drömmar om skuggade figurer som vakade runt min säng och ville få tag på mig med sina långa händer. Min mamma brukade lugna ner mig genom att berätta att vår tjocka katt Oscar åt upp spöken. Jag kände mig alltid tryggare då den sura katten sov i min säng, men lärde mig ändå aldrig att sova på riktigt.
När jag växte in i den tidiga tonårsperioden hade jag det svårt, precis som alla andra. Hormonerna ändrade mitt humör och gjorde mig deppig. Nätterna spenderades med tv- och dataspel, ja, allting som kunde hålla mig sysselsatt tills jag inte längre orkade vara vaken. Mardrömmarna blev värre och mer tydliga. Sömn fortsatte vara någonting jag skydde allt starkare. Runt den här tiden lånade jag en bok av min mamma: Bilbo, och drömde mig bort till en annan värld, så långt borta jag kunde komma, det gav mig lite frid.
Jag blev äldre och läste mer, tills jag inte orkade läsa fantasy-böcker längre. Deras värld kändes för främmande och jag kunde inte relatera till den längre. Gymnasiet söktes till och jag kom in. Jag gjorde det smarta valet och undvek att välja samma linje som mina vänner, kompisval är ju någonting man inte skulle göra. Naturligtvis vantrivdes jag i min klass och kunde inte relatera till någon av klasskamraterna. Mardrömmarna blev allt värre och jag började skolka bort större delen av skoltiden. Som alla andra tonåringar kände jag att ingen förstod mig.
Då fann jag en bok med samlade skräcknoveller och fann där en helt ny värld. Författare som visade mig historier ur helt nya synvinklar och visade att jag inte var så konstig som jag trodde. Mardrömmarna blev allt starkare, men jag började utnyttja dem och gjorde trevande försök att skriva själv. Det gav mig någonting konstruktivt att göra med de långa nätterna då jag suttit och bara väntat på att sömnen skulle komma.
Nu är jag 24 år gammal och mardrömmarna finns fortfarande kvar. Skillnaden är att jag har lärt mig att leva med dem, de är trotts allt en del av mig och utan dem hade jag inte varit den jag är idag. Jag ser fortfarande skuggade figurer runt min säng och vaknar upp skrikandes på morgnarna, men jag är å andra sidan aldrig så lycklig som då jag sitter själv mitt i natten och skriver på mina böcker.
Nu är jag vuxen och jag tror fortfarande på spöken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar