Det kommer en skräckvåg... av Caroline L Jensen

Det kommer en skräckvåg in över landet. Just nu väller den fram ur alla upptänklig skrymslen och vrår. Allt ifrån ”snällskräck” av typen Twilight, till mustig, Lovecraftdoftande fasa från Anders Fager. Varför det? Varför nu?
Jag tror att människan alltid har gillat det fasansfulla och rysliga. Jag tror att det finns en naturlig förklaring till varför det blir just spökhistorier som berättas när vi sitter runt en lägereld en mörk natt, och inte söta, glada fabler, till exempel. I viss mån tror jag att det beror på att vi är så bortskämda med trygghet att vi faktiskt har råd att skrämma upp oss själva med påhittade historier. Och det är ju faktiskt lite skönt att bli rädd, eller hur?
Jag har också en gång läst att kultur och underhållning i allmänhet, och kultur av det komiska eller det mörka slaget i synnerhet, alltid får sig ett uppsving i svåra tider. För att vi inte vill fokusera på det verkliga skrämmande som omger oss, utan hellre distraherar oss med påhittade fasor. Alltså skulle de senaste årens ekonomiska kris världen över, och det politiskt instabila läget bland annat i Mellanöstern och inte minst Afrika just nu, kunna vara en förklaring. Det vet jag inte. Jag tycker att även det låter rimligt. Oavsett om vi är trygga, eller om vi känner att världen gungar under våra fötter finns det alltså en trovärdig förklaring, och en anledning till att läsa skräck. Är det inte härligt?
Givetvis har serier som Twilight gjort sitt till saken (även Harry Potter får nog ha en liten eloge här) – om tillräckligt många läser och fascineras av fantastik och det makabra så har kulturnissarna inget annat val än att skriva om det. Skrivs det om det blir det kanske lättare för folk att våga satsa, både från förlags- och från författarhåll, och om fler skriver skräck, och om vi tänker oss att kvaliteten följer en normalfördelningskurva, så ökar också antalet bra skräckböcker på marknaden. Det blir en självfodrande cirkel.
Kanske.
Förhoppningsvis.
Vi ser också att den som tidigare sågs som kiosklitteraturens ansikte utåt – Stephen King – långsamt har vunnit förtroende som en riktigt duktig författare. Numera kallas han ”vår tids Charles Dickens”, och hans böckers litterära kvaliteter diskuteras bland så kallat seriösa litteraturmänniskor, något som inte hade varit möjligt för bara tio år sedan. Det är inte längre fult att skriva, läsa och älska skräck. Vi tillhör måhända fortfarande, som kollektiv sett, bottenskrapet i kultursidornas ögon, men botten har börjar häva sig uppåt och här och där bryter öar upp i kulturhavet, som ”de fina” inte kan ignorera. John Ajvide Lindqvist är en sådan ö. Andreas Roman är en annan. Amanda Hellberg en tredje. Åsa Schwarz en fjärde. Anders Fager har brutit ny mark och fört in tentakelsplatter i bästa Lovecrafttradition i det svenska folkhemmet, uppbackad av ett stort förlag. Det är underbart, och på tiden! Det har till och med startats ett nytt förlag som riktar in sig på just skräck, Mörkersdottir förlag. Man kan fråga sig varför det dröjde så länge.
Men om jag nu är så skräckfrälst, varför skrev jag två böcker först, som inte var det minsta skräckiga? Svaret, mina vänner, är enkelt.
Att jag har väntat till min tredje bok med att själv ge mig in i genren beror helt enkelt på att jag inte har känt att jag har haft verktygen förut.
Det är oerhört svårt att skriva bra skräck, och först nu, efter två publicerade romaner, kände jag att jag hade förmågan. Att skriva böcker och noveller är, precis som alla andra hantverk, något man blir bättre på ju mer man gör det. Jag har utvecklats. Blivit bättre. Först nu har jag vågat bege mig till min favoritgenre.
Efter min andra roman, Fru Bengtssons andliga uppvaknande, som ju faktiskt också är fantastik, om än humoristisk sådan, skrev jag en skräcknovell, Plock, plock, och skickade in den till en stor, genrespecifik tävling. Jag ville kolla av min förmåga, kan man väl säga. När novellen vann första pris i tävlingen kände jag att det var dags att träda in i skräcken på riktigt, och skriva en roman. En trilogi, till och med.
Jag har alltid vetat att det är i skräcken jag hör hemma. Det är som sagt mysigt här. Och lite rått. Jag börjar nästan spinna som en katt bara jag tänker på det.
Läs även andra bloggares åsikter om skräck, vargsläkte, bok, böcker