För någon vecka sen så la Frida Edman upp en liten omröstning om ”Vem skulle du vilja vara i Svenska kulter?” här på skräckbloggen. Listan utgjordes av fyra kvinnor, en halvamfibie och den ständigt närvarande och i stort sett mänsklige Ingemar Fredman. Det tog ett par dagar innan jag reflekterade över bristen på män på listan. Speciellt män under 350 år. Det var lite egendomligt. Jag vet att jag skriver mycket om kvinnor, men är min värld så snedfördelad? Vi la i jämlikhetens namn till tre män (en sexåring, en kustjägare och en typ hundmänniska) på listan. Men ingen verkade bry sig. Vem vill vara Mattias Larsson, en ståtlig, stark och förnuftig ung man med AK4 och hårdrock i blick, när det går att vara Fisk-Malin? Som är till hälften fisk eller reptil.
Och omröstningen har rullat vidare. Förutom att folk röstar på Ingemar Fredman så röstar folk på tjejer. Och vi kan lyfta bort Fredman ur diskursen. Han är en urgammal, gubbsjuk, bibliofil och eftersom jag vet mer om honom än mina läsare så vet jag att det bara är en tidsfråga innan folk släpper honom som en het potatis.
Och så? Vilka kvinnor är det då folk tycker är intressanta? Den trasiga före detta lärarinnan Camilla i Hårdare hårdast? Eller den jordnära Nadine Kirovski i Lyckliga för evigt på östermalm? Icke, trots att de båda är i grund och botten goda och sympatiska karaktärer. Folkets val är My Witt och Sofie Granlund, tvenne självupptagna fullblodspykopater. Den ene är narcissistisk och redo att gå över lik för berömmelse, den andre våldsam och fullständigt likgiltig för andra människor än de i hennes flock. Jag kan förstå att de båda är intressanta, men ”vilja vara”? Jag skulle verkligen veta vad som gör att någon av mina läsare ”vill vara” My Witt eller
Sofie Granlund. Finns du, därute, oh tentakeltörstande, kvinnliga läsare, så skriv gärna ett inlägg här. Jag är jättenyfiken på hur identifieringen fungerar.
Detta sagt. Hur kommer det sig att jag skriver så mycket om kvinnor? Tänkte först kolla vad Joss Wheadon, som är en jävel på att skriva om starka kvinnor, haft att säga i frågan. Någon måste ju ha frågat honom samma sak. Sen tappade jag den tråden och ställde mig själv en motfråga: varför skriver jag inte mer om män? – Eh?
Svaret är nog enklare än jag trodde. För att män är rätt tråkiga och för att jag vet allt om dem, kanske. Jag har ägnat snart femtio år åt att vara man (svenskfödd, utbildad, trist i största allmänhet) och känner att jag förstår mig rätt bra på både mig själv och andra män. Män är oftast enkla, driftstyrda och utagerande.
De klättrar upp i trän bara för att och de slår varandra på käften istället för att kramas. Behagligt okomplicerat jämfört med det där andra könet. Men inte heller så spännande. Kanske är det så. Det är roligt att skriva om kvinnor just för att de ifrån mitt perspektiv är rätt skumma.
De föder barn och bakar cupcakes och dyrkar tentakelmonster och en massa annat mystiskt. Jag måste vara mer skärpt när jag skriver om mystiska och obegripliga ting. Noggrannare. Göra noggranna efterforskningar. Tänka mig in i saker. Den som tvivlar kan begrunda skillnaden mellan att skriva om kustjägaren Mattias Larsson och akvariehandlaren Malin Månson. Jag har i stort sett genomlevt Mattias Larssons liv, minus tentakelmonstren. Jag vet hur han fungerar ut i fingerspetsarna. Hela det där militära tänket och sättet att tolka verkligheten sitter i ryggraden på mig. Medan Malin. En kvinnlig hybrid. En ”deep one”. Hrm?
Hur tänker en sån? Och framför allt. Hur upplever hon sin kropp? Jag utsatte kvinnor i min omgivning för väldigt märkliga frågor medan jag skrev om Malin. ”Hur känns det att ha en livmoder? – Eh, nej. Jag gör research till en grej jag skriver. Jag är författare, sa jag inte det? Vänta, kom tillbaka…”
Det finns säkert en massa växlar att dra på detta, men varje gång jag försöker blogga så minns jag efter ett tag att jag faktiskt är apkass på att skriva den här sortens texter. Jag virrar bara bort mig.
Tror jag ska krypa in under min sten igen och skriva mer om tvillingarna Wallin, aktiva i Stockholm i denna dag. De är lika smala, bleka och hålögda, de avslutar varandras meningar och de skrattar gällt. De kan inte leva utan varandra. De sover i samma säng. Tar samma droger. De är jättekonstiga. Och jätteroliga att skriva om.
Personligen tycker jag det är lite märkligt att inte en kotte röstade på Liam, jag har inte gjort nån form av värnplikt och Mattias Larssons värd känns i ärlighetens namn betydligt mer främmande för mig än Fisk-Malin, trots att jag är man, jag jobbar i industrin och lever i min egen värd på vardagarna fram till helgen då jag gör ett tappert försök att göra mig fin, och går ut på krogen för att lyckas övertala nån kvinna mot sitt bättre vetande att ta med mig hem, lägger sällen ägg efteråt dock, byter ut de mot en ramlösa och en korv på statoil. Jag har dock varit en liten pojke som gillade dinosaurier precis som Liam, och fick jag komma tillbaka till de igen, med eller utan hål med gamla gudar i, så vore det fan så mycket mer värt än att vara nån egenkär konstärsposör som inte vet om hon är feminist eller nazist, Hejja Liam
SvaraRadera