På 90-talet blev jag skräckfrälst. Jag var kanske 14, eller 15 när den underbart läskiga TV-serien Twin peaks startade. Älskade stämningen, karaktärerna, musiken. Lärde mig spela Twin peaks-themelåten på min plastiga keybord i flickrummet i Mjölby. Jag såg de flesta avsnitten utan att blunda, alla utom det allra sista då jag och min bror satt bakom TV:n och pappa fick berätta vad som utspelade sig på skärmen. Sedan kom Riket som också skrämde livet ur mig på ett kittlande, härligt vis. Jag läste Jurtjyrkogården, Carrie, Det och nu bortglömda titlar av Dean R Koontz.
Ju mer film man ser desto mer klarar man av. Försökte se The shining som 23-åring men skrek åt min kompis att stänga av vid ”Redrum, redrum”, trots att jag pimplat öl för att våga. Nu har jag klarat slutscenen i Twin peaks, även om jag fortfarande ryser på gränsen till smärta när Laura Palmer med sitt baklängestal viskar ”Sometimes my arms bend back.”
Äntligen rör det sig i skräcklitteraturen i Sverige och detta år kommer bli ett skräckens år, var så säkra! Inom kort kan ni vänta er fler skräcknoveller här på bloggen. Har ni frågor om bloggen, författarna, synpunkter eller annat kontakta mig eller Maths Nilsson som fungerar som redaktörer. frida@morkersdottir.dinstudio.se, maths_nilsson@yahoo.se
Ha det gött!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar