Ny adress

Vi har flyttat hit: http://skrackvag.com/ Välkommen!

Vi flyttar...

Snart flyttar vi till en ny sajt, ny adress kommer upp här inom kort...

"Jag är stillsamt förundrad." Anders Fager om "De inneboende"

Dom är inte kloka i Borlänge. Är det inte Sator eller gangsteruppgörelser så är det Frida Edman. Jag är i lätt affekt efter att ha läst hennes De Inneboende och haft fel så många gånger. Jag såg en sympatisk rump-mas-brud och trodde jag skulle få läsa en chick-lit-historia med demoner, nån slags Twilight med röda ögon, men jag hamnade i en soppa av drifter och besatthet. Jag trodde att jag skulle få läsa något lättsmällt och i bästa fall sexigt och hamnade i en klaustrofobisk och obehaglig röra skriven med ett både svårbegripligt, vackert och poetiskt språk. Det tog mig, fördomsfull som jag är, säkert femtio sidor att fatta att jag inte var i Dalarna längre. Och att de aldrig kommer att sjunga om Frida Edmans syn på sex och kärlek på dansbandsveckan i Arvika. Och där satt jag sen i tvåhundra sidor till. Med ett faccinerande galleri av besatta karaktärer som sedan länge slutat vara mänskliga. Eller straighta. Det är förföriskt, sexigt och som att se en bilolycka i slow motion. Jag hade också fel när jag trodde att Frida Edman skulle tappa bollen och att alla bra idéer skulle rinna ut i intet. Men finalen i De Inneboende, den avdankade skönhetsdrottningen Yvonnes bröllop till det monster hon tror är Prins Carl Philip, är fullständigt underbar.
Detta sagt, tro nu inte att De Inneboende inte har svagheter. Frida Edman är verkligen inte världens största poet, både ordval och upprepningar gnisslar ibland så att man duckar. Samma sak är det med Edmans teknik att tvärt hoppa mellan olika besatta människors skallar. (Det senare blir riktigt rörigt när de två karaktärerna man kastas mellan knullar. Eller bara queer. Eller så är jag lite mossig.) Men med en demonisk ambition kan man faktiskt uträtta underverk. För att inte tala om vad en redaktör hade kunnat slipat den här historien till. (Det här är egenpublicerat, folk. Lev med det och överträffa det. Eller tryck på “gilla” och kryp ner i era hål igen.) En annan lustig iakttagelse är att de gånger De Inneboende skorrar mest falskt är när Edman refererar till populärkultur, eller till och med verklighet. Det edmanska universumet klarar sig löjligt bra utan verklighet. Man vill sitta med henne på Tasch, där väggarna är mjuka, vinet svart och servitriserna dödligt vackra så länge man inte rör vid dem. Jag är stillsamt förundrad. Och förbannad över att jag sitter och skriver det här istället för att sova.

The evil in the woods

Bokstävlarna har recenserat  "Förvriden" av Frida Edman.

Uppsalapräst bakom skräckthriller

Mattias pratar om sin aktuella bok "Den gråtande madonnan på Monte Pino" på Sveriges Radio,
Och passa på att kolla in den coola presentetationsvideon på facebook när ni ändå är igång, Stämningsfull!

Spader Dam, av Frida Edman

Det börjar med en ryckning i ena ögat. Jag känner den när jag och Lisa sitter på golvet och spelar poker. Det har den senaste tiden blivit vår favoritsysselsättning, av någon anledning sitter vi på golvet, det känns mer revolutionärt, mer alternativt, bättre helt enkelt. Ibland kör vi klädpoker om vi är på det humöret, det blir på något vis lite mer spännande. Lisas blick säger mig att hon har trumf på handen, men jag låtsas inte som att jag ser det.

Vi sitter i min lägenhet, en liten etta på 30 kvadrat. En mörk, rätt dyster etta, jag vill alltid vara någon annanstans men ikväll är vi här. Jag ser hur det glimmar till i Lisas ögon, samtidigt som det rycker i mitt. Hennes händer är små och vackra och håller korten i ett fast grepp, nästan krampaktigt.

Jag såg hennes händer för första gången för två månader sedan på en fest. Jag tog dem i mina och sedan dess har vi varit tillsammans. Hon gör mig glad och jag tror att jag gör henne glad också, det brukar hon åtminstone säga. Men vi har inte sagt de där stora orden ännu, jag tror att det är för tidigt för det.

Jag känner ryckningen igen och jag frågar Lisa ”ser du, mitt öga?” men hon svarar bara att inget syns. Jag känner hur ryckningen liksom klättrar i mig, från ögat och bakåt och jag vill hindra den, men kan inte. Den kan inte stoppas, för jag vet vem det är. Hon dyker alltid upp när jag har det som bäst. När jag känner mig nöjd, trygg och bra. Sist kom hon som en rörelse i håret, en pust förbi ansiktet, en pust som flög in i mitt huvud, jag kände hur kall den var och hur den visste precis vart den skulle. Jag vet inte vem hon är men jag vet vad hon vill. Kanske är hon den jag hade varit om jag fötts som kvinna. Men det stämmer inte heller, för det hon vill gynnar mig inte. Vore hon en del av mig skulle hon bete sig på ett annat sätt. Jag trodde faktiskt att hon var borta nu, att hon var försvunnen. När jag räknar efter är det fem år sedan hon äntrade min hjärna för första gången.

”Ha! Jag vann!” säger Lisa och visar sin hand: färg i spader. Spader dam är högsta kort och jag känner hur det rör sig därinne i mitt huvud, det vrider sig och åmar sig och det spänner bakom pannan. Är det så hon ser ut, undrar jag för mig själv och stirrar på Lisas högsta kort. Damen på kortet känns plötsligt levande och verklig och det är nästan så jag skymtar en rörelse från hennes näsborrar.

”Nu vill jag inte spela längre”, säger jag och reser mig från golvet. Benen hämtar sig sakta efter sin stelhet men det värker i huvudet. Lisa tittar upp på mig och hennes ansiktsuttryck är frågande.

”Jag har huvudvärk” säger jag och det är mina egna ord, sedan kommer hennes ord, Spader Dams: ”Jag tycker du ska gå hem nu, jag är trött på dig.” Jag känner hur orden trycks ur min mun och jag kan inte stoppa dem. Lisa reser sig hastigt men hon svarar inte till att börja med. Kanske har hon blivit så chockad att hon inte vet vad hon ska säga. Jag försöker hitta ett uttryck i mitt eget ansikte som ska visa att jag inte menar det jag säger, men lyckas inte. Hela min kropp är avvisande.

”Jaha, skit i det då!” säger Lisa argt och hon går ut ur min etta och jag vet inte om hon kommer att komma tillbaka. Dörrens hårdhet skär i mina öron, det låter så argt när den slår igen och jag vill öppna den elaka dörren, springa efter Lisa och säga att jag inte menade det jag sa. Jag vill säga att det som hon hörde var inget som jag sa, det kom från någon annan, en svartsjuk ryckning. Det var den svarta damen, Spader Dam som sa de orden, vill jag säga, men min kropp lyder mig inte, min mun skulle aldrig få ur sig de orden nu hur mycket jag än skulle kämpa. Spader Dam vill inte ha Lisa här, och Spader Dam får alltid som hon vill.

På kvällen ringer jag henne och vill prata. Då går det, den svarta damen har tillfälligt släppt sitt grepp om mig.

”Varför var du så konstig idag?” undrar Lisa direkt, hon säger alltid vad hon tänker och det uppskattar jag hos henne.

”Förlåt, jag var inte riktigt mig själv.”

”Nähä. Nej, den sidan har jag inte sett hos dig förut, du är ju alltid så snäll och go annars?” säger hon med ett frågetecken på slutet. Jag hatar det här för jag känner hur allting återupprepar sig.

”Förlåt mig, det är svårt att förklara.”

”Du kanske kan försöka?” Jag hör hur hon vill veta, hur hon har blivit besviken och vill ha en bra förklaring så att hon kan lämna besvikelsen bakom sig.

”Det blir bara så ibland. Det är som att jag inte styr mig själv.” Det blir tyst i några sekunder. Det var inte vad hon hade väntat sig.

”Hur då, vem är det som styr dig då?”

Jag tänker på Spader Dam och hennes arga ögon men jag kan inte beskriva henne och jag kommer aldrig att få Lisa att förstå. Jag vet inte vad jag ska svara.

”Jag vet inte”, säger jag bara och vill prata om något annat. ”Kan du inte komma hit så kan vi kolla på en film eller nåt. Jag vill verkligen ha dig här.”

”Så lät det inte förut, då var du ju trött på mig.”

”Det är jag inte, jag lovar. Jag tycker om dig, jag hoppas du vet det.”

”Jag tycker om dig också, men jag tror inte jag orkar ikväll. Det är ju en bit att cykla och så.” Det gör lite ont när hon säger så, för tidigare har det aldrig varit ett problem för henne. Men jag vet att det beror på det jag sa idag. Eller det jag egentligen inte sa, det var faktiskt inte jag som sa det.

”Vi kanske kan ses imorgon då?” säger jag och håller andan en sekund. Tonläget på hennes svar kommer att avslöja om hon vill träffas eller inte. Jag andas ut när hon låter glad.

”Ja, det kan vi, vi hörs då!”

Under natten försvinner jag in i en dvala, det är som en öken som breder ut sig, min hjärna känns törstig och min kropp famlar efter något att hålla sig i, det känns som om jag faller fritt många tusen meter och svindeln får mig att rädas det som sker med mig. Det liknar inte någon av mina mardrömmar jag hade som barn, inte som vuxen heller, för det är ingen dröm, det är det som är det otäcka. Det är inte jag som framkallar dessa bilder i mitt huvud, det är någon annan. Någon som är nära mig, alldeles för nära mig och som jag inte vet hur jag ska undvika. Det är något jag har svårt att sätta ord på och hur ska jag då kunna lösa problemet?

När jag vaknar på morgonen är jag inte längre jag. Det gick snabbt den här gången, alldeles för snabbt.

För fem år sedan bodde jag i en annan stad, långtifrån där jag nu bor. Jag hade ett annat namn, jobbade med någonting annat, vad det var har inte längre någon betydelse.

När Spader Dam hälsade på mig då var jag tillsammans med Maria. Vi hade träffats ute, hon hade guld i håret och stjärnor i sina ögon. Maria var pigg och glad, busig och impulsiv. Jag stod i pissoaren inne på killarnas, på ett uteställe jag brukade besöka tillsammans med några polare. När jag stod där hörde jag hur dörren slogs upp och ett fnitter trängde sig in och så stod hon där bakom mig och undrade om jag ville bjuda henne på en öl. Senare kom det fram att hon spanat på mig hela kvällen, men eftersom jag stått med mina polare hela tiden hade hon inte vågat sig fram. Hon tog chansen när hon såg att jag smet in på toan.

Vi hann vara tillsammans i ett år innan Spader Dam kom. Vi hade lärt känna varandra väl och pratade om att flytta ihop. Jag var bara 20 då och det var visserligen rätt tidigt att flytta ihop med någon, men det kändes så bra med Maria och det skulle bli billigare för oss båda om vi delade lägenhet. Men när Spader Dam kom förändrades allt. Det började med att jag gav Maria elaka kommentarer som jag inte menade, jag sa att hon var trög och började bli fet, fast jag inte tyckte det. Maria blev ledsen och varje gång försökte jag på något vis förklara att jag aldrig menade det jag sa. Många gånger trodde jag att hon skulle göra slut, men av någon anledning stannade hon kvar, kanske hoppades hon att det jag sa stämde, att jag verkligen inte menade mina elaka ord. Jag försökte vara så snäll och vänlig som möjligt de stunder då jag var mig själv men de stunderna blev allt färre. Det som bodde i mig blev mer och mer ursinnigt för varje kyss som Maria gav mig, för varje gång vi älskade och för varje kärleksfullt ord som vi yttrade till varandra. Det blev bara värre och värre. Jag ville säga åt Maria att fly, men jag kunde inte. Det fanns inget sätt att lösa det hela på.

När det oundvikliga skedde förstod jag inte vad som hände. Ena dagen satt jag och Maria och pussades i hennes turkosa soffa, nästa dag låg hon naken med falnande glans i håret och döda stjärnögon i mina armar. Det var inte jag, det vet jag men vem skulle tro mig om jag sa att Spader Dam hade intagit min kropp? Förresten, då hette hon inte Spader Dam, då saknade hon namn.

Av någon anledning kom jag undan. Jag vet inte om någon hjälpte mig, jag minns inte mycket av vad som hände. Jag minns bara Spader Dams innerliga svartsjuka och ilska och jag minns att hon försvann efter den händelsen.

Morgonen är kall, ur min mun kommer rökiga kaskader när jag andas. Min andning är snabb och målinriktad och min kropp har en riktning. Det tar en stund att gå, under tiden är min hjärna tömd på tankar, det enda som händer i den är impulser som pumpas ut från ett svart hål någonstans där inifrån.

Jag står vid Lisas port.

Hon öppnar dörren med sömn i ögonen och rufsigt hår. En undran finns i henne, varför är du här så tidigt? Har du saknat mig? Det är inget hon säger men jag vet vad hon tänker.  Det börjar rycka i mitt ansikte och sedan i hela min kropp. Hon släpper in mig i hallen och undrar om jag fryser. Jag skakar bara på huvudet och ur min mun kommer en djup kvinnoröst:

”Passa dig, för nu är jag här.”

Passageraren, av Kerstin Svea Dahlén

Jag hade varit på resa under en lång tid. Så länge att tiden hade flutit ihop till en enda oavbruten ström. Dagar, nätter drog förbi så snabbt som de gatlyktor man passerar i förorterna. Ljus, mörker. Ljus, mörker.

Under den oändliga tid jag suttit i tågkupén, hade jag hunnit ömsa skinn flera gånger. Den sista gången helt nyligen. Mina kläder började se solkiga ut mot min nyfött glänsande hud. Min resklädsel bestod av en grå skräddarsydd dräkt med insvängd midja och en blus med vit spetskrage. Jag hade också en gång haft en hatt på min resa, men den låg nu nedpackad i en rund hattask uppe på hyllan. Grå silkesstrumpor – ett under att de hållit så länge. Jag var stolt över mina glänsande ben, och jag njöt av ljudet som uppstod, när mina lår gneds mot varandra.

Alltemellan passerade någon utanför i korridoren. Jag hann ibland uppfatta ett nyfiket ögonkast, ibland såg jag bara skymten av en glänsande päls, eller några blixtrande vassa tänder. Konduktörerna växlade också ständigt. De tycktes inte vara i arbete särskilt länge. De blev fort trötta och hopsjunkna och togs då av allt att döma ur tjänst. Den siste hade dock varit med på tåget under längre tid än de övriga. En vacker man med gulbruna sneda ögon och mjukt håriga händer. När han skrattade, kunde man se, att han hade en smal skär tunga. Det tyckte jag om. Jag hoppades alltid, att han skulle stanna till och le mot mig, när han passerade för att ropa ut stationerna. En gång frågade han mig, om jag inte ville gå och äta lunch i restaurangvagnen. Jag kunde bara le beklagande och skaka på huvudet. Jag vågade inte lämna min kupé. Jag såg så mycket underligt folk därute på perrongerna, speciellt i skymningen. Om någon av dem skulle tränga sig in i min kupé och sprida sin fräna lukt där, skulle jag finna det mycket obehagligt.

Då och då hände det uppenbarligen, att någon kastade sig framför tåget. Signaler, häftiga inbromsningar, skrik och sedan en mjuk stöt som gick genom alla vagnarna. Det blev alltid mycket tjattrande och fladdrande inne i tåget efter en sådan händelse. Det störde mig mycket. Jag uppskattade framför allt en lugn tågresa, som alla andra. Jag tyckte också att det var obehagligt att tänka på hur hjulen skar genom varmt kött och hur blodet sprutade ut på banvallen.

Ofta kunde jag längta efter ett glas kall champagne med en persikohalva i. Jag undrade om min konduktör skulle kunna ordna något sådant från restaurangvagnen. Det var ju ett elegant tåg jag reste med. Kupén var inredd med rosa speglar och plyschklädda bänkar och med små glaslampor formade som blomkalkar. Det var bara synd, att det skulle vara så dammigt. Jag var ständigt tvungen att resa mig och borsta damm från mina axlar. Det låg också en hel del gammal bråte i mörkret under bänkarna. Oformliga svarta bylten, som liknade lump eller ansamlingar av sopor. Ibland blev jag sittande och fixerade ett sådant bylte så länge att det tycktes växa och skifta form. Långa stunder glömde jag helt bort att iaktta föremålen, men då började de liksom pocka på min uppmärksamhet på ett otrevligt sätt. Utan tvivel, sade jag mig, var de där soporna något som en tidigare resenär glömt kvar och som sedan sparkats in under bänkarna av en slarvig städpersonal. Inte för att jag någonsin sett till några städare på tåget, men så måste ändå vara fallet.

Ute var det natt. Det var natt allt oftare numera, hade jag lagt märke till. Luften kändes kvav och instängd. Jag skulle gärna velat öppna dörren till korridoren, men eftersom jag nyss sett en råttgrå gestalt skynda förbi där ute, lät jag det ändå vara. Jag längtade efter att min konduktör med den vackra tungan skulle gå förbi och ropa ut nästa station. Jag ville ha bevis för att resan gick vidare. Mitt skinn hade börjat klia och stramade obehagligt runt munnen. Det var väl inte redan dags? Jag reste mig och ställde mig vid fönstret för att se ut i det kompakta mörkret.

Medan jag så stod vänd mot fönstret och betraktade spegelbilden av mitt ansikte med det välkammade håret i sitt nät, hörde jag ett ljud bakom mig. Det lät som om något mjukt släpades över golvet, men med ett distinkt klickande läte. Det var oroande, men inte direkt hotande. Det fanns så mycket i ett tåg som kunde ge upphov till ljud.

Fastän jag försökte koppla bort min omgivning så gott det gick blev jag ändå i stigande grad medveten om att något höll på att hända inne i min kupé. Det var som om en process satts igång i mörkret under bänken. Kanske i ett av de där otrevliga svarta byltena. Jag hoppades verkligen, att tågpersonalen var pålitlig nog att ha kontrollerat kupéerna omsorgsfullt. Plötsligt tyckte jag mig känna en varm lukt av blod i den torra luften. Ett av de större byltena hade börjat rotera inne i ett hörn. En sky av damm rördes upp och gjorde föremålets konturer oskarpa. Jag stod nu vänd från fönstret, tryckt mot det lilla bordet. Dess vassa kant skar in i min kropp. Smärtan fick min hud att spricka upp på flera ställen. Byltet tycktes hela tiden växla form – nu i mycket högre grad än tidigare – och även avge ett svagt ljus. Än tycktes det se ut att vara en jättelik kålmask, än en hästkastanj av ovanliga mått. Någon gång liknade det en sorts inre organ. Till slut blev jag helt klar över att det var ett ägg, som snurrade runt med hög hastighet, och vars skal buktade ut på flera ställen. Äggets rörelser fick min kropp att dra sig samman i kramper, och jag måste hålla handen för munnen för att försöka stoppa mina häftiga kväljningar. Kall svett rann ned över min hud.

Det blev till sist helt stilla i kupén. Ägget – eller hästkastanjen – hade äntligen brustit i två halvor. Något levande, nästan hudlöst låg stilla i mörkret. Slutna, blinda ögon, mun som ett svart hål. Ett litet hopkrupet nyfött väsen med blodstrimmigt huvud. Jag kastade mig mot kupédörren för att hämta hjälp utifrån. Vem som helst av tågpersonalen skulle duga i detta ögonblick, till och med en av de där debila osynliga städarna.

Nu började metamorfoserna på nytt, innan jag hunnit få upp dörren till korridoren. Lemmar växte, ögon blänkte till, hår föll ut i långa länkar. Till slut stod en ganska småväxt flicka framför mig. I rutig klänning med smockbroderier och med bruna yllestrumpor. Hon tog upp ett rött äpple ur kjolfickan och bet ett halvmånformat bett med de små vita tänderna.

Saften rann nedför hakan. Hon såg på mig. Ögonen var blå och mandelformade.

– Nu är jag framme, sade hon med en liten klingande röst och gjorde ett tecken åt konduktören som just gick förbi. De hade bytt personal igen. Det var inte min vän och bundsförvant från tidigare.

– Nu stoppar de tåget för mig, sa barnet.

– De kan inte stoppa tåget, nästan skrek jag. Tåget stannar aldrig för avstigande. Jag har inte ens varit med om att det stannat för påstigande. Inte denna vagnen i alla fall!

Barnet lyfte upp sin väska, en röd barnkoffert av papp, och såg beklagande på mig. Hon tog ett nytt bett ur sitt äpple och gjorde sig klar att gå ut i korridoren. Det tycktes ha ljusnat ute. En grå morgondager sipprade in genom fönstret.

Bromsarna började skrika, det knakade i vagnarna, och farten avtog märkbart. Med ett ryck stannade tåget helt, och barnet försvann mot utgången. Är detta slutet för mig, undrade jag nu. Min hattask hade ramlat ned från hyllan, och locket hade gått av. Hatten rullade ut över golvet. Det fina grå floret med de små sammetsmoucherna var trasigt. Min kropp som var ovan vid stillastående började falla sönder, bit för bit. Jag låg och vred mig på det dammiga golvet som en döende reptil i ett terrarium, medan barnet gick förbi där ute med sin lilla röda pappväska i handen. Det sista jag hörde var ekot av hennes korta bestämda steg, som försvann längs perrongen.

Ur: Absurditeter av Kerstin Svea Dahlén, utgiven på Diktonius text, diktonius.se

http://skrivdigglad.wordpress.com

1 juni -en skräckens dag...

Ja, idag är ett jubileumsdatum som inte alls bör firas egentligen, däremot är två händelser på ett morbitt sätt så pass fascinerande att de bör uppmärksammas en dag om denna (om inte annat för att min kommande roman hittar sin början i dem J).

1 juni 1675

Det som kallats Det Stora Oväsendet slår ett tvivelaktigt rekord; på Häxberget i Ångermanland förs 65 kvinnor, 2 män och 4 pojkar fram till bödeln som väntar med sin tunga yxa. Dömda för trolldom och samröre med djävulen ska de avrättas för att sedan brännas på bål (det är en myt att man brände dem levande). Just denna häxprocess i Torsåker slutade med den största massavrättningen i Sveriges historia (i fredstid), lite oklart om alla avrättades just denna dag men det stora flertalet gjorde det.

Det som startat som ett enskilt mål mot Märit Jonsdotter i Älvdalen 1668 hade nu sju år senare växt sig bortom all kontroll. Men det var först när hysterin nådde Stockholm under 1676 och några av de mer bemedlade kvinnorna blev anklagade som man började inse att vittnesutsagorna från barn kanske inte var att lita på… Totalt avrättades cirka 300 personer för trolldom och häxeri under åren 1668-1676. Efter detta år slutade i princip domstolarna ta upp dessa mål men straffet för trolldom togs inte bort ur lagboken förrän 1779.

Idag känns det så fullständigt bisarrt och overkligt men då var det inget annat än en brutal verklighet. Det är ganska lätt att se på människorna som levde på denna tid som mentalt handikappade fån, men det är såklart inte sant. Det var bara en annan tid. Andra förutsättningar. Tänkte på det när jag var i Botswana och tältade ute i vildmarken långt från mobilnät och civilisation; en natt vaknade jag av ett öronbedövande rytande bara någon meter utanför tältduken. Ensam. En hyena och leopard fightades vilt, erkänner direkt jag var skiträdd… Tillsammans med alla andra märkliga ljud som fyller de becksvarta nätterna; ja då är det inte så svårt att förstå att man kan tro på både det ena och det andra…

Jaja åter till häxorna; För att komma till rätta med den växande häxhysterin tillsattes en Trolldomskommission som utfärdade sina första dödsdomar 1669 i Mora. Man ville statuera exempel och dömde således 23 människor till döden varav 15 avrättades. Ordföranden i denna kommission var Lorentz Creutz som i ett brev till det kungliga rådet nästan ursäktar sig för de hårda domarna. Men han verkar ha full tro på det han gjorde:

”Med hjälp av de snabba och oväntade avrättningarna har vi lyckats injaga en betydande rädsla hos dem som ägnat sig åt sådant här djävulskap och jag förmodar att detta, näst Guds hjälp, skall leda till att ondskan hämmas och trängs tillbaka …”

Men han hade ju som historien visar ordentligt fel, som mänskligheten bevisar om och om igen så brukar våld inte lösa situationer på sikt och så blev inte fallet denna gång heller. Men detta leder oss till nästa händelse, exakt ett år senare.

1 juni 1676

Svenska flottan seglar för styv kuling norrut längs den öländska kusten tätt följda av den holländska och danska flottan. Det enorma regalskeppet Kronan är ett av dem (bara två fartyg i världen kunde mäta sig med henne). När den holländska amiralen Tromp närmar sig verkar det som att Kronan ska vända upp och ta strid men giren blir för snäv och hon kantrar. 58 ton krut och kulor tar fyr och Kronan exploderar. Nästan alla av de 850 männen ombord omkommer. En av kropparna som flyter i land är Lorentz Cruetz. Jäpp, samme man som varit ordförande i Trolldomskommissionen. Han hade lyckats bli utnämnd till amiral för den svenska flottan trots att han inte hade någon som helst sjövana (eller krigserfarenhet heller för den delen). På årsdagen efter den största häxavrättningen i historien flyger han i luften…

Kronan upptäcktes över 300 år senare av Anders Franzén (han som även upptäckte Vasaskeppet) och arkeologiska dykningar har pågått där under lång tid. Många föremål kan ses i en permanent utställning i Kalmar. Många av de omkomna begravdes i Hulterstads kyrka på Öland där också ett minnesmärke i form av ett ankare finns liksom en minnestavla inne i kyrkan (som för övrigt också stoltserar med en runsten, kanske inte helt vanligt).

Och det är här min roman tar sin egentliga början. Kronan går under och Creutz hittas av prästen i Hultestads by som förfärad sett på när den svenska flottan fullständigt krossas. För ölänningarna väntade nu en svår tid. Då flottan var besegrad fanns det inte längre något skydd och en invasion var oundviklig, frågan var bara när den skulle komma. Det blev året därpå. 580 gårdar, 5000 ladugårdar och 3000 tunnor säd brändes. Det är under denna tid prästen i Hulterstad får kallelsen från Gud. Han har en uppgift att uppfylla, han vet bara inte riktigt hur han ska mäkta med den. Allt han kan göra är att lita till Guds kraft. Frågan är bara om det verkligen är Guds vilja han lyder, eller kommer de visioner han får från ett helt annat håll… och kanske finns den verkliga faran i en annan tid, flera hundra år längre fram…? I oktober får du veta. Om du läser Själseld J

//Maths

En skräckskrivande präst från Uppsala

"Den gråtande madonnan på Monte Pino" är Mattias Lönnebos senaste bok. Det är inte så ovanligt med skrivande präster, men präster som skriver skräckböcker faller helt klart utanför ramarna.

Vad handlar den om?
Mattias: Den handlar om stackars Alfonzo, som förlorat sina föräldrar och hamnar på ett katolskt barnhem. Han är övertygad om att Jesu mor, Maria, alltid vakar över honom i hans riktiga mors frånvaro. Han har trots allt ett slags trygghet i allt det svåra genom detta. Efter en tid dyker hans okände farbror Luc upp och adopterar honom. Farbrodern är en kontrast till den inrutade katolska barnhemstillvaron. Han är vetenskapsman och har blivit stormrik genom ett framgångsrikt läkemedel. Men allt står inte rätt till i den pittoreska staden Mijas. Snart börjar mystiska och skrämmande saker att hända. Vad är det hans farbror håller på med i källaren?

Varför skrev du den?
Mattias: Boken var rolig att skriva och det är ju ett gott skäl. Samtidigt innehåller den svidande och aktuell civilisationskritik och kritik av den rätt makten tar sig. Även den konstruerade motsättningen mellan tro och vetande behandlas, och så har vi ju temat om hämnd och försoning, synnerligen aktuellt i det pågående terrorkriget. Jag har helt enkelt använt en lättillgänglig och underhållande form för att diskutera seriösa och aktuella problem. Jag gillar dessutom att beskriva vänskap och kärlek som övervinner svårigheter, människor som stöttar varandra mot alla odds. Det är nog ett kännetecken för mina böcker, något jag gillar att beskriva. S

Du använder thriller och skräck för att framföra ett budskap?
Mattias: Ja, det är riktigt. Men den är samtidigt skriven för att vara underhållande och spännande; svår att lägga ifrån sig. Man kan säkert läsa den bara därför.

Du beskriver kristna fördomar mot muslimer i boken, varför?
Det är tragiskt att så många människor har stora fördomar mot varandra. Ofta beror det på okunskap. Personerna i boken har helt enkelt aldrig träffat några muslimer. De har fått lära sig att de muslimska morerna var fiender man besegrade på 1400-talet. Nu ser vi att kristna förföljs i Mellanöstern av muslimska fanatiker och våra politiker är skrämmande tysta av rädsla att trampa på ömma tår. Fegt och tragiskt. Fördomarna är en del av vår mänskliga svaghet som skildras i boken.

Kommer inte någon i kyrkan att reta sig på att en präst skriver skräck?

Mattias:

Blir boken en succé?

Mattias: Hahaha! Det har jag ingen aning om. Det skrivs ju så mycket, men jag hoppas naturligtvis att någon vill läsa det jag lagt ned så stort arbete på. Andra får bedöma hur väl jag lyckats. Det är mycket möjligt, ja, kanske även troligt. Om ingen blir upprörd har man nog misslyckats, då blir förmodligen heller ingen berörd. Jag tror ändå att de flesta kommer att kunna uppskatta boken och förstå varför jag skrivit den. Det enda jag inte kommer att tåla är om folk kritiserar mig för den här berättelsen utan att ha läst boken, det skulle inte vara så smart.

Väsen

Ni har väl inte missat SVT:s serie av miniprogram om diverse väsen i vår folktro förr och nu...Vittror, gruvrån, varulvar. Här nedan programmet om varulvar, visste ni att det bara är nere i sydeuropa varulvarna behöver månen för att förvandlas, häruppe i norr finns inga sådana begränsningar...

Väsen i svt

Och ni glömmer väl inte tävlingen med Hitchcockanknytning nedan....

Novelltävling med Hitchcooktema

Mörkersdottir förlag anordnar en novelltävling med tema Hitchcock!

Skriv en psykolgisk thriller-novell som utspelar sig på en enda plats under några timmar, gärna med blinkningar till Hitchcock. Novellen ska vara på mellan 10 000-20 000 tecken och sista datum är 30 juni. Vinsten blir även denna gång ett lektörsutlåtande. Mejla ditt bidrag till info@morkersdottir.dinstudio.se.

Läs mer här!

Kvinnofrågan, av Anders Fager

För någon vecka sen så la Frida Edman upp en liten omröstning om ”Vem skulle du vilja vara i Svenska kulter?” här på skräckbloggen. Listan utgjordes av fyra kvinnor, en halvamfibie och den ständigt närvarande och i stort sett mänsklige Ingemar Fredman. Det tog ett par dagar innan jag reflekterade över bristen på män på listan. Speciellt män under 350 år. Det var lite egendomligt. Jag vet att jag skriver mycket om kvinnor, men är min värld så snedfördelad? Vi la i jämlikhetens namn till tre män (en sexåring, en kustjägare och en typ hundmänniska) på listan. Men ingen verkade bry sig. Vem vill vara Mattias Larsson, en ståtlig, stark och förnuftig ung man med AK4 och hårdrock i blick, när det går att vara Fisk-Malin? Som är till hälften fisk eller reptil.
Och omröstningen har rullat vidare. Förutom att folk röstar på Ingemar Fredman så röstar folk på tjejer. Och vi kan lyfta bort Fredman ur diskursen. Han är en urgammal, gubbsjuk, bibliofil och eftersom jag vet mer om honom än mina läsare så vet jag att det bara är en tidsfråga innan folk släpper honom som en het potatis.

Och så? Vilka kvinnor är det då folk tycker är intressanta? Den trasiga före detta lärarinnan Camilla i Hårdare hårdast? Eller den jordnära Nadine Kirovski i Lyckliga för evigt på östermalm? Icke, trots att de båda är i grund och botten goda och sympatiska karaktärer. Folkets val är My Witt och Sofie Granlund, tvenne självupptagna fullblodspykopater. Den ene är narcissistisk och redo att gå över lik för berömmelse, den andre våldsam och fullständigt likgiltig för andra människor än de i hennes flock. Jag kan förstå att de båda är intressanta, men ”vilja vara”? Jag skulle verkligen veta vad som gör att någon av mina läsare ”vill vara” My Witt eller
Sofie Granlund. Finns du, därute, oh tentakeltörstande, kvinnliga läsare, så skriv gärna ett inlägg här. Jag är jättenyfiken på hur identifieringen fungerar.

Detta sagt. Hur kommer det sig att jag skriver så mycket om kvinnor? Tänkte först kolla vad Joss Wheadon, som är en jävel på att skriva om starka kvinnor, haft att säga i frågan. Någon måste ju ha frågat honom samma sak. Sen tappade jag den tråden och ställde mig själv en motfråga: varför skriver jag inte mer om män? – Eh?
Svaret är nog enklare än jag trodde. För att män är rätt tråkiga och för att jag vet allt om dem, kanske. Jag har ägnat snart femtio år åt att vara man (svenskfödd, utbildad, trist i största allmänhet) och känner att jag förstår mig rätt bra på både mig själv och andra män. Män är oftast enkla, driftstyrda och utagerande.
De klättrar upp i trän bara för att och de slår varandra på käften istället för att kramas. Behagligt okomplicerat jämfört med det där andra könet. Men inte heller så spännande. Kanske är det så. Det är roligt att skriva om kvinnor just för att de ifrån mitt perspektiv är rätt skumma.
De föder barn och bakar cupcakes och dyrkar tentakelmonster och en massa annat mystiskt. Jag måste vara mer skärpt när jag skriver om mystiska och obegripliga ting. Noggrannare. Göra noggranna efterforskningar. Tänka mig in i saker. Den som tvivlar kan begrunda skillnaden mellan att skriva om kustjägaren Mattias Larsson och akvariehandlaren Malin Månson. Jag har i stort sett genomlevt Mattias Larssons liv, minus tentakelmonstren. Jag vet hur han fungerar ut i fingerspetsarna. Hela det där militära tänket och sättet att tolka verkligheten sitter i ryggraden på mig. Medan Malin. En kvinnlig hybrid. En ”deep one”. Hrm?
Hur tänker en sån? Och framför allt. Hur upplever hon sin kropp? Jag utsatte kvinnor i min omgivning för väldigt märkliga frågor medan jag skrev om Malin. ”Hur känns det att ha en livmoder? – Eh, nej. Jag gör research till en grej jag skriver. Jag är författare, sa jag inte det? Vänta, kom tillbaka…”
Det finns säkert en massa växlar att dra på detta, men varje gång jag försöker blogga så minns jag efter ett tag att jag faktiskt är apkass på att skriva den här sortens texter. Jag virrar bara bort mig.
Tror jag ska krypa in under min sten igen och skriva mer om tvillingarna Wallin, aktiva i Stockholm i denna dag. De är lika smala, bleka och hålögda, de avslutar varandras meningar och de skrattar gällt. De kan inte leva utan varandra. De sover i samma säng. Tar samma droger. De är jättekonstiga. Och jätteroliga att skriva om.

Vinn en biljett till demonfest hemma hos Anders Fager

Vi firar Frida Edmans fjärde bok, "De inneboende" med en demonfest hemma hos Anders Fager. Nu kan du vinna en biljett till festen. Svara på frågan: Vem ordnar Eyes wide shut-festen som slutar i tragik i "De inneboende"? Mejla ditt svar till info@morkersdottir.dinstudio.se

Novell: Infekterad, av Eira Andersson Ekre

Pappa har blivit biten. Det har gått några timmar, och jag försöker fortfarande acceptera det. Försöker fortfarande förklara för mig själv vad som hände. Att köttsåret som jag lade om för några timmar sedan inte kommer från en vass sten. En tappad kniv eller ett snedsteg i en trappa. Människotänder, tillhörande vad som nu endast är en skugga av en människokropp, borrade sig in i pappas vad i morse.

Vi har klarat oss så länge. Det känns hemskt att det ska sluta så här, men det känns inte som det finns något happy ending bortom det här. Bara mer våld. Mer död. Fyra dagar har vi kvar tillsammans. Vi har kommit överens om att jag ska krossa skallen på honom då. Om tre dagar kommer jag inte känna igen honom längre. Han kommer inte vara pappa längre. Men han kommer inte heller vara farlig. Vi kommer inte vakna av att han försöker gnaga upp våra kranier. Men dag fem kommer han vara helt transformerad. Dag fem kommer han vara en av dem. Dag fem kommer han attackera allt levande han ser. Så i slutet av dag fyra ska jag höja yxan och drämma in den i hans tinning.

Det började för tre år sedan. Jag har lite svårt att faktiskt ta in det. Att det faktiskt har gått tre år sedan den dagen. Dagen då världen förändrades för alltid.

Ni vet hur mänskligheten alltid är så ovetande? I skräckfilmer är vi alltid så korkade. Vi förstår inte vad som händer förrän det är för sent. Men det är bara filmdramaturgi. Allting gick annorlunda till i verkligheten. Bara dagar efter att viruset bröt ut förstod vi vad som höll på att ske. Men det hade inte hänt utan Brad Williams.

Brad Williams är den officiella hjälten. Den som fick oss att inse att zombieapokalypsen inte bara var ett flummigt uttryck. Något som skräcknördar världen över älskade att fördjupa sig i. Brad Williams fångade in en av de första infekterade. Därefter tog han med sig alla vapen han orkade bära och drog till närmaste nyhetsstation. Med den infekterade i ett tajt koppel. Han marcherade rakt fram till nyhetsuppläsaren. Höll alla andra i rummet borta från dem med hjälp av en skinande ny Glock. Och därefter kapade han kopplet.

Aldrig tidigare har något så blodigt visats i direktsändning. Men folk förstod. Brad lät oss se vad han sett dagen han kom hem och fann sin familj slaktad av det infekterade monstret. Hela världen höll andan. Drog sedan ett djupt andetag. Och därefter bröt helvetet lös.

Även om vi förstod tidigt, så förstod vi inte tidigt nog. Det fanns redan många infekterade i världen. Inte många jämfört med jordens totala antal invånare. Men ni fattar. Tillräckligt många för att inte kunna låsa in dem någonstans. Infekteringsprocessen tar som sagt fyra dagar. Den fjärde dagen har du helt tappat vad du en gång var, men är fortfarande inte ett direkt hot. På den femte är du inte människa längre. Du är bara hunger. En livsfarlig infektion med förmågan att gå omkring. Men under alla dessa fem dagar är dina kroppsvätskor lika smittande som ditt bett. En kyss, ett one night stand, och din partner är lika dömd som du är.

Min familj var snabb med att anpassa sig. Pappa har alltid varit bra på skytte. Vi litade på att han skulle klara av det här. Att med honom i vår grupp så skulle allting gå bra. Eller, egentligen… alla utom Jenna trodde det.

Jag säger ”trodde”, för samma dag som vi såg den infekterade slita nyhetsankaret i stycken sköt hon huvudet av sig. Jag var i samma rum. Hörde allt. Såg allt.

Hon såg mig i ögonen, och jag visste att någonting var fel.

”Mänskligheten kommer inte klara av det här”, sa hon tyst.

”Det är klart vi kommer”, svarade jag naivt. ”Vi klarar oss alltid till slut. Vi är som en parasit, och jordklotet är vår värd. Vi ger inte upp lätt.”

Så mötte hon min blick. Det kändes som om hon såg rakt igenom mig. ”Iris, lyssna på mig. Jag kan se slutet redan nu. Och det är inte vi som vinner.”

Och så plötsligt var den där. Pistolen pappa brukade ta med till skyttebanan varje lördag. Jag vet inte var hon hade gömt den. Och jag förstod inte vad hon tänkte göra innan mynningen redan närmade sig hennes huvud. Jag tror fan jag hörde skottet innan jag faktiskt reagerade.

Det är först nu jag inser att Jenna, trots allt, kanske hade rätt.

Blodsband är starkare än allt annat. Det bestämde vi redan de första veckorna. Vi skulle inte släppa in någon. Jag, mamma och Pappa skulle klara oss själva. Då var risken för svek som absolut minst. Långt inne visste vi att vi förr eller senare skulle behöva ändra inställningen. Beroende på hur världen förändrades skulle vi behöva finna nya människor. Forma relationer. Befolka planeten igen. Halle-fucking-luja.

Men det gick bra. Världen hade fått upp ögonen. Alla såg faran i vitögat. Gjorde sitt bästa. Men det verkar som om det vilar en förbannelse över mänskligheten. Om något kan gå fel så går det fel. Vilket betyder att även om du gör allting rätt så blir du biten tillslut. Ingen kan undfly infektionen för evigt.

Vad infektionen är vet vi inte. Inte så noga i alla fall. I början tog man de infekterade till fånga. Gjorde experiment. Men det gick snabbt åt helvete. Folk blev bitna eller infekterade på andra sätt. Så vi vet att det sprids snabbt. Sprids via kroppsvätskor. Alla kroppsvätskor. Det sätter sig i hjärnan. Får kroppen att fungera annorlunda. Tar bort och lägger till instinkter. Plötsligt verkar ingenting godare än människokött. Speciellt den delikata hjärnan. De är inte snabbare. Och verkligen inte intelligentare. Men de infekterade reagerar inte på smärta. De vill bara nå fram till sitt mål. Till varje pris. Framåt. Alltid framåt.

Personligen är jag inte särskilt bra på något. I alla fall inte något som var hjälpsamt när det kom till att bekämpa infekterade. Men jag har lärt mig mycket. Pappa däremot var beredd. Mer beredd än vi först trodde. Plötsligt visade det sig att vi hade inte bara en pistol hemma. Pappa hade ett helt artilleri. Och mamma orkade inte ens bli arg.

Mamma var en annan överraskning. Sju månader efter utbrottet hände det för första gången. Sju månader efter att hon bäddat min panna när jag var sjuk sågade hon granntanten mitt itu med en motorsåg. Mamma visade sig vara en jävel på närkamp. Det var något jag verkligen inte trodde om henne. Men hon tar allt som finns. Älskar att experimentera med nya verktyg. Hammare, yxor, stekpanna, tennisrack, pianotråd, bensin… och hennes favorit; motorsågarna.

Något av det första vi gjorde var räder. Först köpte vi två nya bilar. Innan industrierna helt kollapsat. Innan civilisationens undergång var officiell. Fyrhjulsdrift på båda. Obviously. Därefter köpte vi ammunition. Mer vapen. Och sedan stal vi ännu mer. Vi köpte bensin. Stal bensin. Fyllde källaren till stor del med bensindunkar. För Pappa såg allting långsiktigt. Han insåg att det skulle ta lång tid för mänskligheten att hämta sig. Att flera år skulle komma att passera då alla industrier skulle stå stilla.

Tyvärr hade han rätt.

Några månader efter invasionen slutade nyheterna sända. Ett knappt år efter utbrottet förlorade vi elen. Inget internet. Mitt liv förlorade mening ett tag. För finns det en tidpunkt då du verkligen behöver datorns eskapism är det när infekterade vandrar omkring på gatorna. Även om antalet vänner online minskar för varje dag som passerar. Även om det inte finns kändisar att klaga över, och all spelproduktion står stilla. Min dator var min räddning det där första året. Sedan lyckades jag rycka upp mig. Inse att jag kunde överleva i alla fall. Och bara dagar senare fanns ingen bensin att finna någonstans. Som tur var hade vi fortfarande vårt förråd. För pappa är bäst.

Två år senare hade vi svårt att hitta mat. Vattnet hade sedan länge slutat rinna. Och det vi kom över kunde vi inte lita på. Kroppsvätskor sprids lätt. Dricker du fel vatten kan allting gå åt helvete. Två år efter utbrottet gjorde vi vår första riktigt naturvidriga handling. En man upptäckte oss och bad om att få sova över hos oss. Till skillnad från alla andra försökte vi aldrig fly någonstans. Istället såg vi till att göra vårt hus till ett fort. Ingen jävel kunde ta sig in.

Så vi lät honom sova över. Så vi drogade honom. Så vi band fast honom i en säng. Mamma lät honom dricka infekterat vatten hon försökt rena. Sedan höll vi honom drogad i fem dagar. Faktumet att vi kunde droga honom var bevis nog för att reningen funkat. Infekterade reagerar inte på droger och medicin som människor gör. De är inte som oss. De är monster.

Efter fem dagar väckte vi mannen ur hans drogade tillstånd. Han var förvirrad, men helt mänsklig. Vi sa att han hade haft hög feber. Gav honom en dunk renat vatten när han gav sig av. Gjorde vårt bästa för att glömma vad vi gjort. Men å andra sidan, när du överlevt apokalypsen är du förändrad. Du gör allt för att överleva. På sätt och vis blir du lika mycket ett monster som dem.

När man överlevt något som det här tror man att man är oövervinnerlig. I alla filmer och böcker räcker det. Har man överlevt själva kulmineringen av zombies så är man säker sedan. Men vi vet ju alla att film och verklighet inte är samma sak. Bara för att du överlevt infektionen betyder det inte att du inte kan bryta ett ben. Bli skjuten. Bli sjuk.

Det var just det som hände. Mamma blev sjuk.

Från ingenstans. En dag svimmade hon. Veckan efter fick hon feber. Vi har ingen läkarutbildning. Vissa mediciner funkar. Andra har passerat utgångsdatum för länge sedan. Det finns ingen att fråga om hjälp. Bara hjärnhungriga monster som drar fram genom staden. Och mamma är viktig. Utan hennes är vi ett svagt team. Pappa är en löjligt bra skytt, men mamma är bäst på närkamperna. Har en väldigt hög toleransnivå för blod och uppsågade monster. Det har inte jag. Jag gör vad som krävs. Men oftast motvilligt.

Vi tror att om vi överlever en katastrof så är vi immuna mot allt annat. Men fan, du kan dö av ett fästigbett. Yippie-Ka-Yay Motherfucker.

Några månader innan mamma blev sjuk började vi inse vad för typ av värld vi hamnat i. Vad allting hade blivit. Jag och pappa var ute på en räd. Skulle få tag i mer ammunition. Men efter tillslag mot två affärer och en militäranläggning insåg vi fakta. Ammunitionen började ta slut. Alla lager var redan tömda. Och alla industrier låg nere.

Tillbaka till nutid igen. Eller igår-tid. Ah, whatever. Så där låg mamma. Yr av feber och mumlade i sömnen. Och det var såklart då som de infekterade jävlarna dök upp. Ett gäng på tio tjugo stycken. Vi räknar dem aldrig. Om man räknar kan fel impulser slås på i hjärnan. Helt plötsligt är logiken igång. Skriker ”tjugosju stycken? I helvete heller! Jag drar!”

Som Jennas logik triggades igång när allting började.

Och vi lyckades slå tillbaka. Trots att pappas ammunition tog slut efter att ha fällt tre av dem. Trots att vi fick ta hand om nästan alla för hand. När det bara var tre fyra kvar så hände det. Jag snubblade, och en av de infekterade högg omedelbart mot strupen. Pappa skrek till. Kastade sig i vägen. Allting hände i slow-motion, och jag kunde se rakt in i ögonen på monstret medan dess tänder långsamt grävde sig in i pappas ben.

Där någonstans blev jag riktigt jävla arg. Du kan bita vem fan du vill, men inte min pappa. Så sekunden senare var huvudet krossat på den jävla muppen. Att ta hand om de tre sista var inte så svårt. Pappa är en fighter.

Så här är vi nu. Sitter bredvid mammas säng i vårt barrikaderade hus. Ler och säger att allting kommer bli bra. Trots att vi ser att hon mer och mer försvinner. Trots att vi har slut på smärtstillande. Slut på ammunition. Slut på bensin. Trots att pappa kommer förvandlas till ett monster inom loppet av några dagar. Om mamma bara varit lite mer vid medvetande hade hon märkt att något är fel. Att pappa sitter långt bort från oss. Har knutit en scarf över näsa och mun. Att han inte rör vid henne utan att ha ett tygstycke emellan. Men hon är i sin egen värld vid det här laget. Bara att höra våra röster räcker för att göra henne glad. Räcker för att hålla hennes humör uppe.

Två dagar senare börjar Pappas förändring märkas. Han är fortfarande pappa, men väldigt olik sig själv. Pappa med hjärnhinneinflammation, kanske. Eller med en allvarlig frontallobsskada. Men när han ler eller skrattar så vet jag att en liten del av honom finns kvar där inne. Mamma däremot verkar nästan helt ha försvunnit vid det här laget. Vi har bestämt vad vi ska göra. Det är dags.

”Monica”, viskar pappa. Mamma vrider långsamt på huvudet. Ögonen far fram och tillbaka, lyckas inte fokusera.

”Mhm?” mumlar hon. Hennes röst är mjuk. Ovetande. Som om hon har glömt de sista åren. Glömt vad som drar fram på gatorna utanför.

”Jag älskar dig väldigt mycket.” Hans tal sluddrar lite. Jag ser hans blick irra i rummet ett tag. Tappar fokus. Men jag avbryter honom inte. Jag vet att han kommer hitta tillbaka. ”Allting kommer bli bra.”

Sedan skär han upp mammas handleder med ett rakblad. Det går snabbt. Hon reagerar inte ens. Är nästan medvetslös till att börja med. Även om jag känner mig illamående så vet jag att det är bäst. Barmhärtigast. För hon är redan död, och vi kan inte ta henne med oss. Eller snarare; jag kan inte ta henne med mig. Och när huset står tomt kommer de infekterade söka igenom det förr eller senare. De kommer alltid tillslut. Då vill vi att hon redan är död. Så att hon inte kan bli en av dem.

”Din tur gumman”, säger pappa svagt. Jag svajar till där jag står.

”Jag vet inte om jag klarar det”, svarar jag. ”Du har minst en dag kvar. Jag vill inte förlora dig för tidigt.”

”För tidigt finns inte. Jag kan inte ens hålla om dig.” Rösten är barsk nu. Han har bestämt sig, och det enda som står i vägen är jag. ”Det finns så otroligt många sätt som jag kan råka smitta dig på. Utan att mena det. Och utan att ha förlorat mig själv helt. Jag vill inte det.”

Jag böjer mig ner och plockar upp yxan från golvet. Den väger tungt i mina händer. Plötsligt ser pappa väldigt bräcklig ut. Pappa som alltid har sett stor och stark ut. Från ingenstans blir jag medveten om hur lätt det är att ha sönder honom. Hur jag bara behöver svänga yxan en gång. Sedan kommer han aldrig resa sig igen.

”Jag vet att det är svårt”, säger han. Sluddrar ännu mer. ”Men du är stark. Det kommer vara svårt, men vi är inte dem enda. Du kommer hitta andra människor, och allting kommer bli bra. Jag är bara tacksam, okej?”

Jag har aldrig varit bra på avsked. Så jag svingar yxan innan han säger något mer. Sedan blir allting tyst. Samma tystnad som spred sig den där dagen då Jenna sköt skallen av sig. En tystnad fylld av ensamhet. Och död. En medvetenhet, liksom. Jag tror faktiskt att Jenna hade rätt. Att hon gjorde det enda vettiga. Men det är lite svårt att tycka det nu.

Det viktigaste nu är att överleva. Jag ska ta mig ut ur huset. Slå ihjäl så många infekterade jag bara kan. Jag ska leta reda på människor. Jag ska lära dem hur man renar vatten. Förklara hur det funkar. Sprida ordet. Jag tänker inte dö än. Människan är jordens ursprungliga parasit, och ta mig fan, jag tänker inte låta någon halvmuterad kopia knuffa ner oss från tronen.

Att tänka det är så enkelt. Men bara minuten efter att jag gått ut på gatan hör jag dem. Sneglar över axeln. De är inte snabba, men de har sett mig. Är på väg. Jag börjar springa. Det är enkelt att vara tuff inuti, i tankarna. I sitt barrikaderade hus. Men sedan går man ut i verkligheten. Det enda du egentligen kan göra är att fly.

Sometimes my arms bend back, av Frida Edman

På 90-talet blev jag skräckfrälst. Jag var kanske 14, eller 15 när den underbart läskiga TV-serien Twin peaks startade. Älskade stämningen, karaktärerna, musiken. Lärde mig spela Twin peaks-themelåten på min plastiga keybord i flickrummet i Mjölby. Jag såg de flesta avsnitten utan att blunda, alla utom det allra sista då jag och min bror satt bakom TV:n och pappa fick berätta vad som utspelade sig på skärmen. Sedan kom Riket som också skrämde livet ur mig på ett kittlande, härligt vis. Jag läste Jurtjyrkogården, Carrie, Det och nu bortglömda titlar av Dean R Koontz.

Ju mer film man ser desto mer klarar man av. Försökte se The shining som 23-åring men skrek åt min kompis att stänga av vid ”Redrum, redrum”, trots att jag pimplat öl för att våga. Nu har jag klarat slutscenen i Twin peaks, även om jag fortfarande ryser på gränsen till smärta när Laura Palmer med sitt baklängestal viskar ”Sometimes my arms bend back.”

Äntligen rör det sig i skräcklitteraturen i Sverige och detta år kommer bli ett skräckens år, var så säkra! Inom kort kan ni vänta er fler skräcknoveller här på bloggen. Har ni frågor om bloggen, författarna, synpunkter eller annat kontakta mig eller Maths Nilsson som fungerar som redaktörer. frida@morkersdottir.dinstudio.se, maths_nilsson@yahoo.se

Ha det gött!

Caroline i radio

På måndag nästa vecka pratar Caroline L Jensen skräck i radio: "Morgon i P4" kl. 8.30

Det kommer en skräckvåg... av Caroline L Jensen

Det kommer en skräckvåg in över landet. Just nu väller den fram ur alla upptänklig skrymslen och vrår. Allt ifrån ”snällskräck” av typen Twilight, till mustig, Lovecraftdoftande fasa från Anders Fager. Varför det? Varför nu?
Jag tror att människan alltid har gillat det fasansfulla och rysliga. Jag tror att det finns en naturlig förklaring till varför det blir just spökhistorier som berättas när vi sitter runt en lägereld en mörk natt, och inte söta, glada fabler, till exempel. I viss mån tror jag att det beror på att vi är så bortskämda med trygghet att vi faktiskt har råd att skrämma upp oss själva med påhittade historier. Och det är ju faktiskt lite skönt att bli rädd, eller hur?
Jag har också en gång läst att kultur och underhållning i allmänhet, och kultur av det komiska eller det mörka slaget i synnerhet, alltid får sig ett uppsving i svåra tider. För att vi inte vill fokusera på det verkliga skrämmande som omger oss, utan hellre distraherar oss med påhittade fasor. Alltså skulle de senaste årens ekonomiska kris världen över, och det politiskt instabila läget bland annat i Mellanöstern och inte minst Afrika just nu, kunna vara en förklaring. Det vet jag inte. Jag tycker att även det låter rimligt. Oavsett om vi är trygga, eller om vi känner att världen gungar under våra fötter finns det alltså en trovärdig förklaring, och en anledning till att läsa skräck. Är det inte härligt?
Givetvis har serier som Twilight gjort sitt till saken (även Harry Potter får nog ha en liten eloge här) – om tillräckligt många läser och fascineras av fantastik och det makabra så har kulturnissarna inget annat val än att skriva om det. Skrivs det om det blir det kanske lättare för folk att våga satsa, både från förlags- och från författarhåll, och om fler skriver skräck, och om vi tänker oss att kvaliteten följer en normalfördelningskurva, så ökar också antalet bra skräckböcker på marknaden. Det blir en självfodrande cirkel.
Kanske.
Förhoppningsvis.
Vi ser också att den som tidigare sågs som kiosklitteraturens ansikte utåt – Stephen King – långsamt har vunnit förtroende som en riktigt duktig författare. Numera kallas han ”vår tids Charles Dickens”, och hans böckers litterära kvaliteter diskuteras bland så kallat seriösa litteraturmänniskor, något som inte hade varit möjligt för bara tio år sedan. Det är inte längre fult att skriva, läsa och älska skräck. Vi tillhör måhända fortfarande, som kollektiv sett, bottenskrapet i kultursidornas ögon, men botten har börjar häva sig uppåt och här och där bryter öar upp i kulturhavet, som ”de fina” inte kan ignorera. John Ajvide Lindqvist är en sådan ö. Andreas Roman är en annan. Amanda Hellberg en tredje. Åsa Schwarz en fjärde. Anders Fager har brutit ny mark och fört in tentakelsplatter i bästa Lovecrafttradition i det svenska folkhemmet, uppbackad av ett stort förlag. Det är underbart, och på tiden! Det har till och med startats ett nytt förlag som riktar in sig på just skräck, Mörkersdottir förlag. Man kan fråga sig varför det dröjde så länge.
Men om jag nu är så skräckfrälst, varför skrev jag två böcker först, som inte var det minsta skräckiga? Svaret, mina vänner, är enkelt.
Att jag har väntat till min tredje bok med att själv ge mig in i genren beror helt enkelt på att jag inte har känt att jag har haft verktygen förut.
Det är oerhört svårt att skriva bra skräck, och först nu, efter två publicerade romaner, kände jag att jag hade förmågan. Att skriva böcker och noveller är, precis som alla andra hantverk, något man blir bättre på ju mer man gör det. Jag har utvecklats. Blivit bättre. Först nu har jag vågat bege mig till min favoritgenre.
Efter min andra roman, Fru Bengtssons andliga uppvaknande, som ju faktiskt också är fantastik, om än humoristisk sådan, skrev jag en skräcknovell, Plock, plock, och skickade in den till en stor, genrespecifik tävling. Jag ville kolla av min förmåga, kan man väl säga. När novellen vann första pris i tävlingen kände jag att det var dags att träda in i skräcken på riktigt, och skriva en roman. En trilogi, till och med.
Jag har alltid vetat att det är i skräcken jag hör hemma. Det är som sagt mysigt här. Och lite rått. Jag börjar nästan spinna som en katt bara jag tänker på det.
Läs även andra bloggares åsikter om skräck, vargsläkte, bok, böcker

Jonas Lejon om skräckskrivande och debuten

När jag var liten trodde jag på spöken.

Tunga mardrömmar gjorde att jag hade svårt att sova under barndomen. Drömmar om skuggade figurer som vakade runt min säng och ville få tag på mig med sina långa händer. Min mamma brukade lugna ner mig genom att berätta att vår tjocka katt Oscar åt upp spöken. Jag kände mig alltid tryggare då den sura katten sov i min säng, men lärde mig ändå aldrig att sova på riktigt.

När jag växte in i den tidiga tonårsperioden hade jag det svårt, precis som alla andra. Hormonerna ändrade mitt humör och gjorde mig deppig. Nätterna spenderades med tv- och dataspel, ja, allting som kunde hålla mig sysselsatt tills jag inte längre orkade vara vaken. Mardrömmarna blev värre och mer tydliga. Sömn fortsatte vara någonting jag skydde allt starkare. Runt den här tiden lånade jag en bok av min mamma: Bilbo, och drömde mig bort till en annan värld, så långt borta jag kunde komma, det gav mig lite frid.

Jag blev äldre och läste mer, tills jag inte orkade läsa fantasy-böcker längre. Deras värld kändes för främmande och jag kunde inte relatera till den längre. Gymnasiet söktes till och jag kom in. Jag gjorde det smarta valet och undvek att välja samma linje som mina vänner, kompisval är ju någonting man inte skulle göra. Naturligtvis vantrivdes jag i min klass och kunde inte relatera till någon av klasskamraterna. Mardrömmarna blev allt värre och jag började skolka bort större delen av skoltiden. Som alla andra tonåringar kände jag att ingen förstod mig.

Då fann jag en bok med samlade skräcknoveller och fann där en helt ny värld. Författare som visade mig historier ur helt nya synvinklar och visade att jag inte var så konstig som jag trodde. Mardrömmarna blev allt starkare, men jag började utnyttja dem och gjorde trevande försök att skriva själv. Det gav mig någonting konstruktivt att göra med de långa nätterna då jag suttit och bara väntat på att sömnen skulle komma.

Nu är jag 24 år gammal och mardrömmarna finns fortfarande kvar. Skillnaden är att jag har lärt mig att leva med dem, de är trotts allt en del av mig och utan dem hade jag inte varit den jag är idag. Jag ser fortfarande skuggade figurer runt min säng och vaknar upp skrikandes på morgnarna, men jag är å andra sidan aldrig så lycklig som då jag sitter själv mitt i natten och skriver på mina böcker.

Nu är jag vuxen och jag tror fortfarande på spöken.

Vargsläkte

Recension av Caroline L Jensens Lykanthropos I - Vargsläkte här!

Marmeladkungen intervjuar...

...Anders Fager angående Svenska kulter.

Lite gott o blandat...

Intresserad av vampyrer, tomtar o troll? Kanske lust att grotta ner dig ordentligt? Varför inte läsa en kurs, spana in denna länk i så fall (tyvärr är väl hemsidan förSKRÄCKlig....).


Ni missar väl inte varulvskvinnan Caroline Jensen signerar böcker i Science Fiction Bokhandeln i Göterborg den 21 maj. Närmare bestämt är det hennes nya bok Vargsläkte som det ska signeras i, en bok som fått lysande recensioner. Läs mer här.


Men som vanligt är väl verkligheten mer skrämmande än någon bok, eller vad sägs om det här:
En man i Slovakien annonserade efter någon som kunde tänka sig att bli hans middag. Och han fick svar av en schweizisk man...
Påminner mig om en annan historia i precis samma anda men den gick ända till slutet om jag minns rätt dvs han hamnade på tallriken... Frågan var om han gjort sig skyldig till mord eller inte, han hade ju velat bli mat. Jaja, Rammstein gjorde förresten en låt om just den händelsen, såg den konserten i Hamburg. Grym!

Nähe, kanske skulle ta sig en liten köttabit... ;-)

//Maths

Barnen på taket, en skräcknovell av Anders Fager

Rykande färsk och saftig! Läs den här!

Demonic

Vinnare i Mörkersdottir förlags skräckpoemtävling blev Jenny Persson med "Demonic".

No, don’t come here
The demon is restless tonight
I feel it moving my muscles
Pulsing through my veins
No, don’t touch me
The demon is raging tonight
I hear it screaming in my head
Tearing at my memories
No, don’t love me
The demon is starving tonight
I taste its hunger in my mouth
Wanting to devour you

Skräck

Ni har väl inte missat den litterära skräckvågen i Sverige som är på ingående och som kommer att skrämma slag på våra svenska läsare? Men varför har det dröjt så länge? John Ajvide Lindqvist välsignade oss skräcklovers redan 2004 med "Låt den rätte komma in". Sju år senare verkar nya skräckförfattare vakna till liv och det nästan samtidigt. 2011-2012 kommer explodera av skräck i svensk litteratur. Denna blogg är vigd åt skräckromanen och vi som skriver har alla en koppling till skräck och är aktuella med mer eller mindre fasansfulla romaner.

Välkommen in i mörkret!

Själseld

Jag erkänner.

Jag måste lätta mitt hjärta.

Det var mitt fel, det var jag som satte igång alltihop...


Det är 344 år sedan nu, jag var bara en liten pojk då. Mitt namn stavade jag inte som nu men det var ändock detsamma; Mats Nilsson. Då som nu. Men det jag såg var sant, vid Gud. Gertrud gick verkligen på vattnet den där hösten, alldeles vid Dalälven. Jag såg det med egna ögon. När hon upptäckte mig såg jag att det inte längre var Gertrud som stirrade på mig, det Odjurets ögon som mötte mina. Sanna mina ord, jag har aldrig varit så rädd.
Vad kunde jag göra annat än att berätta för prästen? Djävulen hade ju kommit till vår bygd, jag var livrädd. Och hon erkände för prästen, Lars Elivius hette han, ja hon berättade alltihop. Det var Stor-Märet, pigan, som hade fört henne till Satan.

Det var så det började. Jag minns inte längre alla detaljer men det var något senare Djävulen fick ordentligt tag i våran plågade landsbygd. Det stora Oväsendet som vi kallade det. Det började1668, häxbålens tid. De slutade inte brinna förrän åtta år senare. 300 av Djävulens anhang fick sätta livet till.

Och jag var där i Mora. Jag såg honom, Lorentz Creutz. Det var han som beordrade dem att låta yxorna falla, det var han som sa åt dem att tända bålen och steka de olycksaliga kropparna på bålen. Alldeles vid kyrkan, nere vid älven. Jodå, det var han, ordföranden för Trolldomskommissionen. Det var deras första domar.
Det var något konstigt i luften den där morgonen. Bålen var utbrunna och jag såg hur han pratade med den lilla flickan innan de for. Sanna mina ord. Något märkligt var det.

Och är det inte konstigt att denne man senare blev amiral för hela den svenska flottan. På självaste Kronan gick han ombord, oj vilket mäktigt krigskepp det var, han som varken hade krigat eller varit till sjöss. Nog måste det varit något lurt med det där?
Och den 1 juni 1676 gick hon under i ett eldhav. Kronan. På dagen ett år efter det största häxbålet i Sverige. Det i Torsåker. De fann honom, Lorentz Creutz, där på stranden på Öland östra kust, guppande i havet. Död.

Och med honom kom elden till Öland, dansken brände allt de kom åt. Men är det inte lite märkligt ändå? Där på sydöstra delen av ön, ja där brändes det ingenting.
Men nästan trehundra år senare skulle elden ta igen det den missat, på samma platssom tidigare skonats började den härja. Ni kanske har läst om dem? Ölandsbränderna, gårdarna stod i ljusan låga, ortsbefolkningen var panikslagna. De började 1957. En av Sveriges största polisutredningar till trots så hittade de ingen gärningsman.

Och jag vet varför...

Jag vet vad som hände...

Sanningen finns nedskriven.

Den kommer till hösten.